.

Sjukt intressant artikel på dn.se idag. Muslimerna, hur medierna framställer dem och vår synd på deras "terrorvåld". Läs här.

Att flytta till en ny stad är spännande. Du träffar nya människor, får fina vänner, blir kär, läser någonting som du tycker är intressant, skrattar, dricker vin, går ut ibland, surplar te och mår allmänt bra. Det där lilla extra som du sökt hela ditt liv står plötsligt utanför din dörr, knackar och ber dig att dela med dig av dig själv. Bara för att du är du. Livet flyter på och du svävar på rosa moln.

Föreläsaren: Vill ni välja projektgrupper själva?
Större delen av klassen: Ja!

Situationen efteråt innebär ensamma människor som hamnar utanför och inte har en grupp att gå till. Kul för dem? NEJ! Man tar in dem i sin grupp och allt är perfekt , för det finns ju faktiskt arbetsuppgifter åt alla. Slutsituation? Snack i klassen om "the bad group" som tvingar alla andra att ta in en extra person i sitt arbete också, bara för att den första gruppen egentligen var mest mänskliga och inte lämnade någon utanför. Hur jag känner mig? Som den snällaste människan i världen!

Hela måndagen gick jag och var sugen på choklad. Ni vet ett sådant grymt sug som tyder på att inget annat någonsin kommer kunna duga. Dock hade jag lämnar 200 gr Marabou apelsinkrokant hemma hos min man och höll mig därför borta från socker och annat, bara för att jag visste att kakan väntade på mig. Dock blev jag sjukt förvånad (& besviken!) när kakan inte ligger kvar på skrivbordet och när jag frågar om den ler Jakob finurligt och svarar att den åt han upp. Och att den dessutom var väldigt god. Tur är dock att han ville mig så väl att när vi var ute på kvällspromenad igår gick vi inom ICA och jag fick välja precis vilken choklad jag ville. Så jag passade på och bytte upp mig till en lite finare premium, bara för att jag fick. Sedan gick vi hem, bäddade ner oss, åt choklad och såg på det senate avsnittet av "Det okända" (mitt val) och bara mös. Eller tja, mös fram tills att Jakob utrrycker : Emelie, lova att vi aldrig ska vara med i detta programmet. Sedan skrattade vi mest.

Ikväll ska han laga middag till mig och sedan ska jag vara hans dejt på deras klassfest. Ibland känner man sig bra älskad :)

Jag vill spela gitarr! Klinka och lära mig coola saker. Men tyvärr väntar min omtenta i statistik på mig .. Blä!

Jag har på senare tid kommit underfund med hur fantastiskt glad man ska vara över sina vänner. Och för hur otroligt olika alla är. Jag har under cirka två års tid sorterat ganska rejält i min lista och valt vilka som är värda min energi och omtanke. Samtidigt som jag faktiskt också lägger omtanke på de människor som släpps in i mitt liv. Det är inte vemsomhelst som får mina tankar och kärlek, vilket jag också är väldigt glad för.

Vänner är som klippor, fast på olika sätt. Vilka finns där för skratt, vissa för intressen, andra för allvarliga prat, andra för vardagsaktiviteter och vissa för att de bara är sig själva.

Jag har många fantastiska vänner i mitt liv! Vänner som jag kan dela glädje och sorg med, tankar, känslor, skratt och minnesvärda stunder. Jag är otroligt tacksam för dessa och för att de ger mig så mycket glädje som de faktiskt gör. Utan dessa fina människor hade världen sett alldeles långtråkig och tråkig och alldeles alldeles grå ut.

Dagens media skriver om succé för tv4s humorsprogram Solsidan. 2 530 000 tittare nämare bestämt. Och jag är inte det minsta förvånad. Programmet är genialiskt gjort! Humor, verklighet, överdrivenhet, och familjeliv i en och samma serie. Svårt att få rätt, men Hergren gör det på bästa möjliga sätt. Bravo!

Brendon Urie är sångaren i ett av mina absolut bästa band, Panic! at the disco. Här kör han en cover på journeys låt "don't stop beliving". En klassisk låt som framförs på ett sådant sätt att hela min kropp ryser. Hans icke perfekta röst, hans leende, hans entusiasm. Jag bara älskar det! Denna videon blev jag tipsad om för ett bra tag sedan, men den är fortfarande lika fantastisk.

 

Som ni säkert vet är jag slutkörd. Jag går på knäna och har därför tagit mitt förnuft till fånga och bäddat ner mig i min sköna säng och ska somna helst nu på direkten. Imorgon blir det studiecirkel i biblioteket och efteråt ska ta mig sjuttsingen Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen sitta. Jag bara ska sätta tentan på lördag. Inget snack om saken. Därför säger jag godnatt nu.

Dagens media skriver om Elisabeth Höglunds kolumn och hennes ord om hur sociala medier troligtvis kommer påverka våra sinnen och relationer i längre utsträckning. Hyfsat intressant, speciellt för en kommunikationsstudent som anser att sociala medier kommer påverka både mitt arbete och sociala framtid på flera sätt. Läs om det här.

Igår fick min käre pojkvän höra allt om hur tufft och irriterande mitt liv är just nu. Juridiktentan på lördag är riktigt tung, nästa fredag ska statistiken göras om, julsakerna i nedplockade men står i lådor i lägenheten eftersom min vindsnyckel inte fungerar, jag behöver dammsuga och imorgon ska jag storhandla. Samtidigt är jag riktigt trött och helt utarbetad! Jag har inte vilat sen i somras, och då vilade jag inte ens. För då jobbade jag eller pluggade. Likadant som jag har gjort i två år. Bara jobbat och pluggat utan vila. Inte ens över jul var jag särskilt ledig. Jag orkar inte mer. Min kropp har helt slut på energi och att ta sig upp ur sängen på morgonen är en sådan kraftansträngning att jag är chockad över att faktiskt ens tar mig upp. Allt jag vill är en ledig helg, iväg någonstans där jag blir ompysslad, får gå i morgonrock och sova sålänge jag vill. Min förkyldning behöver läka ut ordentligt. Inte för att klaga alltså. Men hur mycket jag än tycker om min skola och känner att den är helt rätt, så är jag ganska trött.

Igår bara satt jag. Jag tänkte på livet, kollade på tv, klickade runt mig på internet och drömde om en utlandsresa. Tillsist gjorde jag pyttelite i min sammanfattning om upphovsrätten, men det var bara sådär lite så att jag skulle känna att jag faktiskt hade gjort någonting. Därför är denna torsdagen till för extremplugg! Idag ska marknadsföringslagen förmodligen präntas in, eller bakgrundsfakta om EU .. men först ska jag sammanställa mitt fulla dokument och skicka till mina studiecirkelnskamrater. Jag sitter nu inlåst med glasögon, fina kläder (bara för humörets skull) och ska strax koka lite te. Utanför fullkomligt vräker snön ner. Det blir en perfekt plugg dag, det känns ända in i märgen.

När jag började studerna vid universitetet var jag nitton år, jag fyller tjugo ett par månader senare. När jag började här insåg jag att dagarna skulle följas av plugg, städning, matlagning och mycket annat. Jag får medge att jag kan bli betydligt duktigare på att ringa till mina nära och kära, för jag är otroligt duktig på att "göra det senare". Vad jag dock inte förväntade mig var att jag nu, vid tjugoett års ålder, skulle känna mig totalt slutkörd och konstant trött efter två veckors såkallad ledighet. Att komma hem till sin hemstad över jul är för många rastlöst, fyllt av godisätande, familjekvällar och ett lugn som får dem att känna sig sådär utvilade som de behöver efter en termins hårt arbete. För mig innebär det ständiga samtal och sms om när och hur man ska ses, arbete på julafton, två familjer att välja mellan, äta godis i farten och framförallt dåligt samvete för att man inte hinner träffa alla.

Ta det inte fel nu, jag älskar att träffa de som jag inte träffar alltför ofta. Och jag får också medge att jag känner mig ganska populär. Men dessa skuldkänslor tär på mig som inget annat. Och hur jag än vänder och vrider på mitt dygn så är det ändå någon som är missnöjd eller blir besviken för att vi inte ses, eller inte ses tillräckligt mycket. Jag vill absolut inte att någon ska ta illa vid sig av detta inlägg, jag måste helt enkelt bara visa mitt missnöje med att jag nu sitter i Växjö, tröttare än innan julen och omotiverad till att ta upp juridikböckerna.

Redan innan jul börjades det för mig och min pojkvän. Vi skulle vara överallt både i Blekinge och Kalmar, och allra helst på samma gång. Jag klagade och Jakob försökte trösta mig med att "värre kommer det bli". Jag förstår honom verkligen och kan bara tänka mig hur det kommer bli när vi bor någon helt annanstans, packar in oss i bilen för ett julfirande hemma och ska stressa runt som många andra familjer redan gör. Det otroligt störande är dock att vi inte är någon småbarnsfamilj med skrikande ungar och volvo. Vi är två studenter som pluggar hårt året om och arbetar ännu hårdare på sommaren. Vår enda tid som kommer att likna ledighet är just vid julen och då är det inte meningen att vi ska slockna klockan elva på kvällen utan att knappt orka prata eller ens orka kolla igen en hel film.

Jag kanske har en romantiserad bild av julen, men för mig innebär de lugn, godis, skratt och mys. Inte stress, pusslade och meningar som "okej, ni får tre timmar där för sedan måste vi vara någon annanstans". För det är tyvärr så det har sett ut. Och detta när jag egentligen bara hade behövt sova, umgås med min pojkvän som jag inte sett sedan början på November, äta god mat, fika hos farmor, träffa gamla vänner och prata med min mamma.

Igen vill jag påminna om att inlägget inte är riktat till någon speciell utan bara en klagosång ifrån mig om hur min jul ser ut. Många andra skriver om traditioner, pulka och familjer som springer barfota kring huset. Sådana jular som jag också vill ha. Det är nog också på grund av detta som jag kommer kräva starka traditioner i min familj och då speciellt vid julen.  Jag vill helt enkelt inte att mina barn ska behöva känna sig skyldiga för att de inte räcker till eller behöva välja vem de ska fira julafton med.

Kanske är det mitt fel för att jag vill för mycket och inte kan säga nej? Eller kanske är det såhär julen ser ut för många andra? Jag ber er som läser detta att tänka, begrunda och ta tillvara på det ni har. För som en klok man sa till mig häromdagen "ingen annan människa har rätt att ge dig dåligt samvete för de val du gör. Det är ditt liv och det är du som ska leva det, inte dem".

2011 kom med ordentliga kliv och ett verkligt uppvaknande. Plötsligt stod jag på ruinens brant på grund av den osäkerhet som jag ständigt bär och tänker på. I julklapp fick jag flera böcker som handlar om att bygga upp en självkänsla som kan föra mig framåt. Och det första steget är väl förmodligen också att erkänna att min självkänsla är så pass låg som den är, och att jag tror på mig själv gällande skola och annat, men inte när det handlar om att räcka till för de människor som jag älskar och vill stötta. Jag har i flera dagar fått höra vilken fantastisk människa jag är och det är nog dags att börja ta det till mig och tro på det som sägs. På min födelsedag gav växjötjejerna mig en bok där det stod "allting som jag glömmer att komma ihåg" , denna bok ska nu bli ett steg på vägen för min personliga utveckling som jag vill ska ske 2011. Jag har redan en "må bra bok" i vilken man enligt Mia Thörnblom ska skriva varje kväll. Jag har också andra små små saker att tänka på om jag ska må bra och få leva och må lika väl som jag vill.

Denna lugna dag har gått åt till att gå ensam en sväng på stan, promenera och bara tänka. Dessutom har jag lagt skolböckerna åt sidan och bara tagit det lugnt och tänkt ännu mer på de saker som jag behöver ändra i mitt liv. Vad det är tänker jag inte ta upp i min blogg, även om den är viktig för mig. Jag vill skriva i bloggen och jag tänker göra det också, jag tänker vara öppen och emellanåt väldigt känslosam. Och jag vill på förhand säga att ingen behöver ta illa upp eller bli orolig, att skriva är mitt sätt att bearbeta. Dock vill jag inte skriva för privat, men jag saknar det impulsiva skrivandet som gör att hjärnan blir alldeles bomullsaktig efteråt. Det är då jag mår som bäst. När jag ser tillbaka på min blogg ser jag dock att den är väldigt privat på ett sätt som jag inte längre vill vara. Så frågan som uppstår är om man skulle ta och byta blogg? Å andra sidan är den fylld av minnen av det kanske mest händelserika året i mitt liv , som har fått mig dit jag är nu. Ju mer jag tänker desto mer vill jag ha kvar den. Så ja, den stannar förmodligen. Men det som skrivs nu, det är från den nya och starkare Emelie.

Mina projekt ska bli färre och utvalda med mer omsorg. Jag ska fokusera på de som jag vill fokusera på. Satsa mer på min fotografering. Spela gitarr när jag känner för det och se till att träffa en av de bästa människorna som finns i mitt liv lite exta, Johanna. Skolan ska gå bra och jag ska vara en gladare människa samt en bättre flickvän. Det är väl lagom?

2011 ska bli mitt år!