.

Sofie är här, och det är fantastiskt kul att ha henne på besök. Vi har promenerat runt campus, handlat, pratat och ätit god mat. Ikväll blir det sittning där vi ska vara utklädda till spindlar. Jag tror att det blir riktigt bra!

Sofie på sin tjugoårsfest i September 2009

Jag har både sett och känt av varningsignalerna. Men idag kom det slutgiltiga besked från min kropp som berättade att den faktiskt är trött. Att den inte orkar mer. Att den helst av allt vill slippa tänka på julafton, jobbiga människor, skola och sjuka familjemedlemmar. Den sa stopp helt enkelt.

Jag var på gymmet, hade väl tränat en halvtimme men inte så hårt att jag mådde dåligt, då det hände. Min kombo kom upp och frågade hur jag mådde, och jag mådde självklart illa (som vanligt). Dock lite extra, och denna gången kräktes jag också. Inte inne på gymmet, men på toaletten i omklädningsrummet. Inga kaskader och inte makalöst mycket, men lite grann. Tillräckligt mycket för att jag ska förstå mina gränser. Nu räcker det. Jag tänker läsa ut de sista två böckerna , varav jag redan läst halva av den ena. Och sen tänker jag inte plugga särskilt mycket mer till tentan. Den får gå som den gör, min hälsa är mycket viktigare!

Jag har ett uppdrag, ett uppdrag som jag har blivit utvald till att utföra. Det är inget stort uppdrag i meningen att det kommer synas överallt, men det är stort för mig eftersom jag faktiskt blev vald. Jag vill inte säga nu, kanske aldrig, men jag kommer att få utnyttja kunskap och intresse för en kväll. Jag är positiv och glad för just detta uppdrag.

Sitter just nu & läser mina kursares PR-arbeten inför seminariet idag. Det är tråkigt.

Jag vill egentligen med detta inlägg berätta att Johanna Moscán är bäst i hela världen och att jag är otroligt lycklig för att ha henne som vän. En människa som förstår mig bättre finns nog inte. Och visst, det kan tyckas att folk skriver att de älskar någon och om hur bra deras vänner är till höger och vänster. Jag gör det ofta, för jag har många fina vänner och vill berätta för världen om dem. Nu är det Johannas tur, det är henne som jag vill kalla för min absolut bästa vän. För trots stress, tårar och det faktum att vi bor ca 12 mil ifrån varandra och endast kan träffas en gång varannan månad eller så, så vet vi vart vi har varandra. När vi ses är det som att vi aldrig varit ifrån varandra och som nu, när vi inte setts på ett tag, så saknar man varandra oerhört. En vän kan betyda så mycket, och för mig är Johanna är grunddel av mitt liv. Utan hennes stöd angående olika saker hade jag inte suttit här idag , leendes. Vänskap handlar om att ge och ta, och du Johanna, är en fantastisk givare och stöttepelare & jag kan bara försöka vara detsamma för dig. Du är kanon!

jag har visat bilden innan, men den är så söt så den tål att visas igen

Jag är lite trött på skolan just nu, eller ganska mycket kanske. Jag kan ta stress och arbetar som allra bäst när jag har en kort deadline att följa, men just nu är allting bara för mycket. I helgen valde jag att inte öppna böckerna, just för att jag är helt slut och kände att jag behövde få lite vila. Men nu är rutinen här igen, när jag vaknar känns det som att jag bara vill somna om igen och slippa tänka på allt jag har framför mig. Min första tanke som slår mig är skola och vilka uppgifter jag ska göra idag. Jag mår illa dygnet runt och är ständigt trött. Jag har liksom planerat min tid fram tills nästa fredag då tentan är över, har fått lägga ett en timplan för hur jag ska plugga bara för att jag ska slippa känna stressen. En plan är givetvis kanon att ha, men inte i fyra veckor. Sedan allt runt omkring som ska hända och ske. Det är bara för mycket. Jag gillar planering, men just nu är varenda helg i November uppbokad och det känns inte så värst kul om jag ska vara ärlig. Jag vill att det ska finnas utrymme för spontana saker som en fotopromenad eller liknande. Nu ska jag läsa klart min jäkla engelska bok utan att somna helst. Har lite problem med den, sen blir det intervjuer för att kunna tillsätta den nya styrelsen hela dagen. Mitt huvud snurrar.

Min fina farmor & farfar på deras 50åriga bröllopsdag.

När jag blir äldre hoppas jag stå där och vara lika lycklig som de två är tillsammans.

 

Såhär ser Växjö ut idag. Stövlar och vinterjacka, check!

 

Ni vet hur livet går upp och ner? Plötsligt så orkar man inte. När jag och kombon tillsammans hade städat hela lägenheten, nu snackar vi damma, torka, dammsuga .. ja allt, så orkade jag inte mer. Jag lagade middag till oss och sen somnade jag på sängen en timme, trots sovmorgon. Jag tror att min kropp försöker säga till mig att lugna ner mig. Därför packar jag just nu inför hemresa till mamma imorgon och sen ska jag träna. Ikväll blir det till att försöka skriva mitt arbete, det är inte så krävande. Men att läsa mer, nej det orkar jag inte.

Jag lever fortfarande i något sorts lyckorus över att ha klarat tentan. Jag tog mig en välförtjänt "sovmorgon" till kvart över nio idag, har tvättat vår massiva hög med smutsiga kläder och nu ska jag ta ett röj för att städa någon timme eller så. Efter det ska jag försöka skriva klart min del på färltarbetet, skrev en inledning igår som alla i gruppen blev oerhört nöjda med och på det spåret ska jag fortsätta. Ikväll blir det afrodans vilket är både kul och träning. Sen plugg igen. Hoppas ni har en bra dag!

Jag har ju glömt att berätta om låten som Fredrik sakta men säkert lär mig. Han är en duktig lärare med stort tålamod, och jag är en glad elev med inte lika bra tålamod. Men det låter bättre och bättre och jag tänkte visa låten som vi håller på med just nu. Nu blir det klinkande varenda kväll tror jag. John Meyer, helt fantastiskt!

 

Jag har hittat någonting fint. Något fint som består av fyra personer som jag har otroligt roligt med och som jag är mig själv med i alla lägen. Visst har jag mina tjejer också, och ni vet hur otroligt bra jag tycker om dem! Men detta är annorlunda. En annorlunda känsla skulle man kunna säga. Inte bättre, men inte heller sämre. Jag skulle vilja kalla dem för min familj här i Växjö. Tidigare bestod den av av min kombo, men jag tror att den håller på att utvecklas och växa. Sjävklart har jag min "standard" familj hemma , men detta är tryggheten som finns på en plats där du tro det eller ej, kan känna dig ganska utelämnad.

Vissa säger att man väljer sina familjer själv och jag är nästan beredd att hålla med. Du väljer inte dina föräldrar, syskon eller släktingar. Men du kan välja de människor som du tillsammans med skapar en trygghet. Familjerna kan förändas, utökas och minska, kanske till och med försvinna så småningom. För dessa familjerna byggs i nuet och skapar en stabil grund för dig att stå på. Du kan också ha många familjer, men jag tror ändå att det finns den där speciella gruppen , den där du känner dig totalt hemma med. Den består inte av en kärlek i den meningen som kärlek brukar bestå av. Utan byggs på vänskap som ibland på en kort tid kan utvecklas till någonting bra, det vet jag att min gjorde. 

Linda, Perra och Fredrik till er ära (hrm) citerar jag nu Carrie:
The most important thing in life is family. There are days you love them , and others you dont. But in the end, they're the people you always come home to. Sometimes it's the family you were born in to. And sometimes it's the ones you make for yourself. (SATC, säsong 2)

Såhär låter det när man söker stöd

Emelie JohnssonJakob Carlbring Alm: vi ska hämta våra tentor idag. och jag är sjuuuuuukt nervös!

• • 

    Jakob Carlbring Alm Berätta sen :D.. jag hade visst min redovisning idag och inte i morgon.. så lite nervis jag med
  • 

    Emelie Johnsson hallå, man säger att den andra kommer klara det???? :P

    för 3 minuter sedan ·
  • 

    Jakob Carlbring Alm det trodde jag vi båda tog för givet ;)

    för 2 minuter sedan ·
  • 

    Emelie Johnsson du tror alldeles för mkt

    för 2 minuter sedan ·
  • 

    Emelie Johnsson fast jag tycker om dej ändå :)

    för ungefär en minut sedan ·

Vad är det med killar och deras sätt att uttrycka sig? Är de flesta ganska obekväma i situationen eller är det helt enkelt så att det bara inte vet hur de ska göra? Personligen har jag en pojkvän som säger de finaste saker när man är tillsammans, alltså face to face, och jag kan leva på den väldigt länge. Att säga det direkt till mig är otroligt bra, men när man inte kan ses mer än två gånger på ett halvår så kan man inte riktigt gå runt och vänta på de tillfällen då man ses. Orden glöms liksom bort i saknaden om jag säger så.

Missförstå mig inte nu. Detta inlägget är absolut inte till för att klaga på varken min kärlek eller någon annan, jag bara funderar. Förstår de inte att orden "jag saknar dig och det suger, men jag kan inte göra något åt det" (som jag vet att flera killar har sagt) sårar ganska mycket? När man egentligen bara vill att de ska säga att de sätter sig på tåget direkt och möter oss om nästa dag? Givetvis kan de inte sätta sig på ett tåg, men bara att de säger det gör så mycket. Jag har en kompis vars pojkvän bor långt härifrån, när hon var nere en gång och saknade honom extra mycket så satte han sig faktiskt vid internet och letade resor så att han skulle kunna hälsa på henne. Om detta var en ren gest eller om han faktiskt hade i åtanke att åka ner vet jag inte, allt jag vet är att gesten gjorde henne glad på en gång och att de dåliga tankarna försvann direkt.

Denna gest visar i och för sig på att det faktiskt finns killar som gör det. Oavsett om de vill träffa oss eller bara göra oss glada. Deras tuffa yta som säger "det räcker att vi inte ses förens jul" smälter ju ganska direkt när man väl ses. Jag menar, herregud, den omfamningen som jag fick när jag klev av bussen i Holland visade på att han mycket väl hade saknat mig, vilket jag också visste, bara inte att han hade saknat mig så mycket. Men just orden som de kan kläcka ur sig när man inte ses. De orden kan verkligen göra så ont. För visst, tjejer lever mer med känslorna på utsidan. Men när ska killarna lära sig att det inte skadar dem att göra detsamma? Eller ställer vi för mycket krav på dem? Ska orden "jag saknar dig & älskar dig" räcka? Eller kräver ett förhållande mer?

Kvällen spenderades tillsammans med Linda, Gustav, Anis och Sandra och bestod av nutellatårta, spel och tjöt. Jag prioriterar mina dagar till plugg och träning medan kvällarna läggs till saker som jag tycker om. På så sätt mår jag bättre och blir mindre stressad. Nutellatårta är förresten den nya grejen! Helt sjukt fantastiskt gott och jag kommer lätt göra om det. Finns det något bättre är Nutella liksom?

En perfekt kväll med nästintill perfekta människor. Visst är det konstigt hur annorlunda man ser på saker när man flyttar från allt gammalt och upptäcker allt bra som faktiskt finns i närvaron. Jag är snart redo att släppa gammalt groll och bara se framåt och på tisdag kommer en ny tid i mitt liv påbörjas av olika anledningar som jag inte kommer nämna men som ni förhoppningsvis kommer märka. Det kommer inte handla om ett projekt eller något annat kul, utan är någonting som jag gör för mig själv och för min omgivning. För jag behöver det, och alla i min närhet behöver det. Jag behöver se det som är bra. För jag har så mycket/många bra i mitt liv!

Min näsa är täppt och jag kan inte andas.

Okej, jag överdriver. Jag håller faktiskt inte på att kvävas. Men om ni aldrig har pluggat med en igenkorkad näsa, (som inte ens är förkyld) så vet ni inte vad jag pratar om. Så fort huvudet lutas framåt känns det som att ett lock sätter sig där och "poff" . Täpper igen allt vad luftvägar heter. Om det beror på mina dumma lungor, en anstormande förkyldning eller stress vet jag inte. Men jobbigt är det. Jag pallar inte vara sjuk konstant. I Thailand verkade min näsa och mina luftvägar märkligt välmående. Kanske borde jag bostätta mig på en ö i söderhavet, äta frukt hela dagarna och spela på min gitarr?

Förlåt mig läsare, för jag har syndat.

Igår förmådde jag mig helt enkelt inte att plocka upp böckerna. Incident efter incident verkar hända med både mig och vännerna så jag bestämde mig helt enkelt för att ägna tid åt dem, fotografera, prata, promenera och fika. En mycket bra söndag kan jag känna nu i efterhand. Speciellt eftersom jag nu sitter i biblioteket med helt nya krafter, redo att öppna min bok och läsa klart den. Heja mig!

 

 

Perra höll i en grym tjugoårsfest igår, så kul har jag inte haft sedan vår inflyttningsfest tror jag. Kvällen avslutades på Sivans (ett av campus uteställen) där jag och mina tjejkompisar skakade ruma som vanligt, skrattade och hade det jättekul! Jag hade dessutom fått äran att vara värd åt en av Pers kompisar från Nybro, en sjukt trevlig kille som jag hade riktigt roligt med! Ni vet en sådan där kille som man vet att "honom kan jag dansa med, han skulle aldrig försöka ta på mig osv" Han var lite av min beskyddare för kvällen, för hur dumt det än låter så behöver man en beskyddare på Sivans.

Jag dansar givetvis med både killar och tjejer men aldrig särskilt utmanande, och jag flörtar absolut inte. För när jag dansar så dansar jag för att ha kul! Jag menar, jag vet att jag har världens bästa pojkvän som faktiskt vill vara med och som kommer hem ganska snart och som jag då inte behöver vänta på längre. Jag ser ett slut på lidandet så att säga. Vad jag dock blir sur på när jag står på dansgolvet är alla händer som ständigt rör vid mina höfter, dras över min rumpa och killar som trycker upp sig mot en. Jag hade kunnat ta det om det typ var Perra eller Fredrik, som är mina närmsta vänner, även om jag hade undrat var de höll på med. Men detta är helt slumpmässiga människor som jag i stort sett aldrig träffat innan. Och vad de sedan inte förstår är att när jag gå därifrån så är det för att jag vill vara ifred, inte för att de ska följa efter.

Men både killarna, och deras händer följer ofta med, och tar sig verkligen friheter. Sådant kan göra mig så förbannad! Igår hade jag tillochmed en kille som försökte kyssa mig. Hallå! Vänta på en signal om du ska försöka kyssa någon. En signal som jag defenitivt inte sänder ut. Jag hade dansat med mina och hans kompisar en stund så plötsligt lutar han sig fram. Han hann ju inte röra mig eller så och jag har skinn på näsan nog att säga till eller i alla fall gå därifrån. Men visst, denna killen kanske inte visste att jag hade pojkvän så jag kan ta det. Men jag känner ändå att sättet som de flesta killar håller på med gör mig jävligt förbannad. Jag går faktiskt ut för att ha kul med mina kompisar, inte för att killar ska råragga på mig!

Kvällen igår spenderas med mina tjejer, eller min elit som man kanske kan säga, här i Växjö. Vi lagade potatisgratäng, kött, kladdkaka och glass. Utan att gå in på detaljer så är det flera av oss som just nu känner oss både stressade och nere, och som har en hel del saker att reda ut i livet. Allt detta gick vi igenom från början till slut i stort sett. Och även om vännerna inte alltid kan säga de där profesionella sakerna som en utbildad psykolog kan så är de väldigt bra att ha! Att verkligen kunna öppna sitt hjärta för dessa tjejer och att känna att det varken dömer eller berättar vidare, den är en lyckokänsla som inte är av denna värld. Vi kan trösta varandra när ingen annan förstår, eller när vi inte alls får den trösten vi söker från det håll vi egentligen vill ha den ifrån. Vänner är en fantastisk gåva, och jag hoppas att ni alla tar vara på de vänner som ni har. Använd inte heller dem bara till psykologi. Stötta varandra i motgångar, skratta tillsammans, glädjs åt varandra, gör roliga saker tillsammans och ta verkligen vara på det ni har. Dina vänner kommer alltid finnas där. Jag är så otroligt glad att jag har fått in dessa underbara figurer i min värld.

Jag försöker läsa, men kommer ständigt på mig själv med att sitta och tänka på annat. Egentligen måste, måste, måste jag läsa men jag kan inte. Hela tiden går tankarna bortåt, mot ett annat land. Där han sitter, han som får mig att må bra och han som jag vill vara nära. Just idag .. Bara en kram och ett härligt leende, sen hade jag kunnat fortsätta min dag precis som vanligt. Idag är en riktigt dålig dag, en sådan dag då jag önskar att han kunde sätta sig på ett flyg och vara här ikväll. För jag hade behövt det, jag behöver honom ..

Klockan är tjugo i tio och min grupps intervju med hållbarhetschefen för en stor kedja är klar. Den gick troligtvis bra, även om jag inte är ett jättestort fan av just telefonintervjuer. Men man tager vad man haver som ordspråket lyder. Nu blir det tentaplugg.

Paco Rabanne har en av de absolut bästa dofterna jag vet. Nu har de dessutom kommit med en ny reklamkampanj för kvinnor som jag fullkomligt älskar. Vem kan säga att ni inte vill vara denna snygga tjej, ha tonvis med skor, en fet ring på fingret och dessutom en grymt het man? Att kvalitén är dålig får ni ta, man förstår buskapet ändå. Och jag måste erkänna det: kampanjen är bra! och Paco Rabanne har mig nu precis där de vill ha mig ..

Blir man som henne av att köpa parfymen?

 

Herregud, dagen har varit fartfylld. Nu har jag just avslutat mina intervjufrågor tills imorgon och funderar starkt på att kasta in handduken och somna. Jag skulle verkligen behöva det. Ja, så får det nog bli. Men först ska jag ringa Johanna , för då mår jag som bäst!

Jag bestämde mig för att jag nu, efter lunch, jag unna mig en stund på gymmet. På så sätt  blir jag både piggare och förhoppningsvis mer motiverad att läsa om hur man faktiskt genomför en informationskampanj. Jag tror att det kallas att ge sig själv en morot. Dessutom är jag i stort behov av lite uppmuntring angående mitt eget yttre, och när jag har varit på gymmer känner jag mig faktiskt lite snyggare och bättre. Det ni!


Ps! det där med viktuppgången verkar faktiskt fungera bra. Jag känner mig inte längre spenslig utan faktiskt ganska okej emellanåt. Om det sedan sitter i mitt huvud eller om det faktiskt är så att jag förändras spelar inte särskilt stor roll. Huvudsaker är, enligt mig, att jag själv mår bra. Även om jag får kämpa mot mina innersta känslor gång på gång.

Jag är en sådan där typisk människa som måste känna ett tvång till att göra saker, innan jag faktiskt gör dem. Inspirationen infinner sig annars inte. Men den här gången har jag kommit på ett knep, ett trick för att lira hjärnan om ni hellre vill det. Jag sätter en press på mig själv att på torsdag nästa vecka ska jag ha läst tre av mina fem böcker. Min upprepningsbok från första året ger jag hela dagen idag till, den engelska boken ska vara klar på måndag och nästa torsdag ska jag ha läst ännu en bok. Om detta sättet är bra eller bara ger mig magont får vi se, allt jag vet är att jag får magsår om jag står med tre olästa böcker veckan innan tentan. Jag känner mig mer tillfreds om jag bara kan upprepa det jag lärt mig dagarna innan, diskutera med klasskamrater och ta en promenad om kvällarna. Det är dags att sätta igång!

Idag har jag pluggat massa kapitel i en av mina fem tenta böcker. Plus varit på styrelsemöte och haft föreläsning. Att denna kursen nästan verkar mer intressant än den förra är bara ett plus i kanten. Branding, Omvärldsanalys och Kriskommunikation är vad jag vill syssla med! Nu ska jag ställa mej i duschen länge, länge, länge.

 

Jag har fått dille på avokade. Jag vill äta det till frukost, lunch och middag. Nyttigt och fruktansvärt gott! Nu ska jag snart kila till skolan så det är dags att slänga på ansiktet. Har tyvärr fått urinvägsinfektion igen så det är penicillin, smärta i njurarna och stanna hemma som gäller för mig ett par dagar framåt. Men fick i alla fall ett dyrt penicillin den här gången som var just för urinvägsinfektion, så förhoppningsvis försvinner det helt och hållet nu! Annars är det plugg, och plugg som gäller. Igår firade vi också Perra som fyllde 20 år. Han fick tårta, tröja, kalsonger och sång. Så han verkade himla nöjd. Nu är han inte så liten längre grabben.

 

 

Jag unnade mig lite härlig fotograferingstid idag. Tillsammans med Clara begav jag mig ut i skogen och tog några riktigt fina bilder. Visning kommer efter att jag har redigerat dem. Annars har dagen blandats med trista nyheter och en grym känsla av otillräcklighet för både skola, pojkvän och kompisar. Jag hinner bara inte. Just nu har jag suttit och försökt planera upp min tid till och med den femte novemer. Vad hände med att vara spontan?

Gårkvällen var mycket bra! Dagen ganska seg tills Jakob kom hem. Men vilken middag vi åt! Jag ville bara fotografera och fotografera, men stället var litet, intimit och lystes upp av levande ljus så starka kamerablixtar kändes ganska dumt. Det var tre rätter gånger två och sedan en megadessert full av grädde, glass, brylépudding och frukt. Himmelskt! Tyvärr kunde jag inte äta allt eftersom det vae gluten i en del saker, men det gick väldigt bra ändå. Jakob har fortfarande kramp i magen, stackarn han fick ju äta för två när jag inte åt allt.

Allting var bra med stället. Personalen var trevlig, det var inte särskilt dyrt och så himla himla himla gott! Det bästa av allt var att man fick dela på all mat, man fick en varsin ganska liten tallrik och i mitten fanns fat med kött, potatis, kräftor, tapas, soltorkade tomater, ost, ja jag vet inte allt. Det blev liksom lite mer intimit och romantiskt när man fick sitta och småäta, plocka tillsammans och så vidare. Speciellt för mig vars pojkvän ofta har ätit upp innan maten kommit in i stort sett. Stället hette Las Tapas, och kommer ni någonsin hit till Leeuwarden rekommenderar jag er verkligen att äta där. Efteråt promenerade vi hemåt, mätta och belåtna.

Det känns som att vi har varit ett sådant där jobbigt par hela veckan, som måste hålla handen och som pussas var femte minut. Men jag antar att det är okej när man inte setts på åtta veckor, och inte kommer göra det nu heller. Egentligen borde man kanske inte skriva om sin pojkvän i bloggen? Det kanske är för lamt? Fast egentligen bryr jag mig inte om det är okej eller inte, för det känns bra för oss och mig, och det är viktigast.

Idag kommer Jakob hem runt ett och då ska vi ge oss ut på stan för att köpa födelsedagspresent till mig. Spännande! Håll tummarna för att jag hittar en fin klocka.

Vi höll oss vakna tills tolvslaget, då fick jag en sång och min present. En Jakob som har tagit ledigt imorgon för att gå och shoppa med mig och jag får då handla för typ 1000 kronor. Det är ju sjuuuukt mycket! Jag ska försöka hitta en klocka som man kan ha hela tiden. Eller något annat som varar länge. Han är allt bra min man! Klickan är nu tio och jag har redan fått massvis med sms, samtal och meddelanden på facebook. Jag känner mig omtyckt och glad idag. Nu ska jag bädda ner mig igen för lite SATC, sen blir det plugg. Ikväll ska vi ut och äta på restaurang tack vare min fina mamma. Jakob är lite halvt tjurig eftersom han ville bjuda, men egentligen är han nog ganska tacksam. Det vet jag i alla fall att jag är!

Strax lämnar jag tjugo bakom mig. Men det gör inte så mycket, för jag har hört att tjugoett är det nya tjugo. Nu ligger jag nedbäddad och väntar på min första paket. Lika spännande nu som för femton år sedan!

Just nu sitter jag med min komplettering från förra terminen. Egentligen hade jag kunnat göra den för länge sedan men eftersom jag var lat och tyckte att jag var värd lite ledighet i somras så har jag skjutit upp den. Den kan tyckas tråkigt att sitta och plugga ständigt men saken är det att jag tycker att det jag sysslar med är så fantastiskt roligt! Jag får utveckla min skiftliga förmåga, precis som jag alltid velat. Och dessutom kommer jag troligtvis i framtiden att få hålla föredrag och tala inför större grupper, någonting som jag också alltid varit intresserad av och funnit roligt. Hade jag varit född i ett annat land hade jag kanske inte haft samma möjligheter. Här i Holland tillexempel har inte alla samma möjligheter som vi i Sverige har. De måste jobba vid sidan om studierna för att få ekonomin att gå ihop. Alla har faktiskt inte möjligheten att både få bidrag och ta ett lån oberoende om du kommer från en annan samhällsklass än någon annan. Visst är det otroligt att vi har den möjligheten att få studera till det vi vill, utan att styras av våra föräldrars val i livet. Vi kan göra precis vad vi vill! Det kan man ju faktiskt inte i alla länder. Se i USA exempelvis, antingen måste föräldrarna kunna betala för dina collegestudier eller så får du söka ett stipendium som inte alltid är alldeles för lätt att få. Jag hoppas att ni förstår hur bra vi i Sverige faktiskt har det som har alla möjligheter vi tar oss för. Hela världen ligger öppen för våra fötter, låt oss dra nytta av detta faktum ..

Under den tid som jag och Jakob varit ifrån varandra har vi nog kommit på mer och mer hur mycket vi faktiskt vill vara tillsammans. Det skrämmer oss inte längre att prata om vart vi ska bo efter examen eller att skoja om att jag ska få en förlovningsring i födelsedagspresent. Hursomhelst så var vi ute och gick igårkväll eftersom kvällen fortfarande var varm och vi liksom ville suga ut det sista ur sommaren. Vi satte oss på en bänk vid kanalen och diskuterade om diverse saker. Bland annat om hur ett förhållande ska vara, vad man kan förvänta sig av det och liknande. Tillslut kom vi in på seriernas värld då jag självklart tittar på SATC och han på Entourage. Två väldigt lika serier, men för de olika könen. Han tog upp exempel, nu givetvis på skoj, som han sett i sin serie och jag berättade om vad jag faktiskt hade "lärt mig" av min.

För mig är just prat om framtiden, att gå på gatan och hålla handen, sitta på en bänk på kvällen och att sova brevid varandra romantik. Sådant som jag kunde ta för givet förut, innan vi var ifrån varandra såhär länge. Jag gjorde fel och såg inte till det där lilla som får mig att må så bra. Just nu förväntar jag mig inte heller mycket mer, men en gång i tiden så har jag gjort det.  Idag förväntar jag mig inte att Jakob ska sitta i en taxi utanför mitt hus, plocka upp mig och säga "hello baby" med en hes röst. Lika lite som att han förväntar sig att jag ska dra på mig mina sexigaste underkläder, tända massor av ljus och slänga med mitt långa lockiga hår. Eller? Är det så att vi egentligen hoppas på detta men att det aldrig sker? Jag minns singellivet då man trodde att man skulle träffa en kille och falla pladask. Samma mönster ser jag hos flera av mina vänner. Killen har en herrans massa krav att leva upp till och får han inte dina knän att skaka i samma ögonblick som du ser honom så är han ingenting att ha.

Jag undrar då om vi inte förstör lite för oss själva genom att sätta krav som vi får av en serie? Dömer vi inte ut killar som faktiskt kan vara riktigt bra bara för att han inte fick knäna att skaka. Finns det ens killar som tar upp en i bergen en mörk natt för att titta på stjärnorna? Och om nu killen mot all förmodan skulle lägga sig i gräset med dig, titta dig djupt in i ögonen och säga att du är den vackraste som finns, vad har han då att förvänta sig av dig? Och försvinner inte egentligen då det där lilla, den där söta romantiken som får magen att bubbla så mycket att man inte kan annat än att le?

Lever vi i en värld där vi tror att romantik är att äta middag på femstjärniga restauranger, eller vet vi om det faktum att en serie faktiskt är en serie? Och helt ärligt nu, om vi åt ute flera gånger i veckan och fick blommor i handen stup i kvarten, skulle inte det leda till romantikens död och klyschans uppgång?


Med det här i tanken ska jag nu måla naglarna och titta på ett avsnitt av SATC. Ikväll ska vi dricka öl och spela biljard, det kallar jag romantik.

Jag ville bara göra ett inlägg och skriva att jag är framme. Egentligen kom jag fram i lördags, med sedan dess har vi bara gosat, ätit, pratat, promenerat och kollat på film. Mys helt enkelt. Det är inte klokt vad man glömmer hur bra ens pojkvän faktiskt är. Givetvis minns man att han är helt fantastisk och underbar, men nu blir man liksom påmind om hur han luktar, hur det känns att krama honom och hur jäkla roligt vi faktiskt har tillsammans. Han får mig att få riktigt bra och jag kan verkligen vara mig själv till 100%. Jag älskar't!

Igår var vi ute och gick i ungefär två timmar. Vi tittade på kanalerna, åt glass och strosade runt. Jag gick i solbrillor, tights och t-shirt för det var 23 grader varmt, fattar ni? Som en riktig sommardag!

Holland har väl inte imponerat på mig så jättemycket, det kan jag inte påstå. Jakobs rum liknar mer än cell än ett sovrum. Men själva staden är faktiskt ganska fin, och jag tror att min farmor hade gillat den, för den är full av vatten! Holländarna verkar ha en thing för just vatten så överallt är det kanaler med stora båtar, dammar och annat fint. Inne i staden är det gamla tegelhus och ibland kommer man in på en smal och urmysig bakgata. Helt okej alltså.

Nu är Jakob i skolan, eller han gick nyss och jag ska plugga lite, duscha och chilla tills han kommer tillbaka om några timmar. Visst kan livet vara fantastiskt emellanåt? :)

Om 45 minuter åker jag, herregud. Jag är lite nervös, det är jag verkligen. En buss och färja. Jag hoppas på det bästa!

Väskan står packad, jag är nyduschad, färdmaten ska strax gräddas och min älskling väntar. Det ska bli riktigt kul att äntligen få träffas igen och troligtvis kommer jag inte blogga i helgen eftersom det är vår tid nu. Men i veckan när han är i skolan kommer det säkert komma något inägg då och då. Jag önskar er alla en trevlig helg, även om den säkert inte slår min :)



Ps. Tentan igår kändes riktigt bra. Hoppas att magkänslan har rätt.