.

Det är blandade känslor som väcks när kombon skriker "Emelieeeeee" över halva lägenheten klockan halv ett på natten. Och sedan kommer inrusande med datorn och skriker "bebisen har kommit, bebisen har kommit"! Inte för att jag låg och sov eller så, men ändå. Chocken var minimal, men ändå där. För att förklara nämre så har en av Lindas bästa vänner hemma i Göteborg äntligen krystat ut det lilla knytet som hon, och alla vänninorna, väntat på så länge. Jag glädjs åt Lindas leende som sträcker sig från öra till öra. Jag glädjs åt den vackra bild som hon visar på en nybliven mamma med lycka i blicken. Och jag glädjs åt tankten på en liten liten bebis. Men mest glädjs jag åt förmågan att verkligen kunna glädjas åt andra, visst är det fantastiskt? Enligt min bästa vän i hela världen, som ni nu borde veta heter Johanna, så är det också en av mina bästa egenskaper. Just att kunna glädjas åt andras lycka som exempelvis chanser till arbete, till en lyckad tenta eller tillökning i familjen. Och vid nämare eftertanke får jag nog hålla med henne. Det är en grymt cool känsla att faktiskt känna riktig och ärlig lycka för någon helt annan person. Det gör livet lite roligare!

Solen skiner, balkongdörren står vidöppen, fåglarna kvittrar, och vinden, den känns faktiskt ganska varm för första gången på alldeles för länge. Jag ställer mig i öppningen, tar ett djupt andetag, ler med hela ansiktet och ser alla människor på campus. Påväg till skolan, till biblioteket eller bara på en enkel promenad i det vackra vårvädret. På de flesta människors fötter sitter fina tygskor i fräscha färger, vissa nyköpta, andra gör som jag och använder de skor som fungerade lika bra förra säsongen som denna. Jag tar in hela miljön och njuter av allt detta, tills jag hör det. Det tunga klappandet av svarta kängor, klädda i skinn och fodrade med varmt tyg. Varmt tyg som behövs under de kalla månaderna då snön ligger djup och vinden viner i trädtopparna. Men inte idag! Inte nu! Inte när våren precis kommit hit och de tunnare kläderna äntligen har åkt på.

Jag har funderat. I flera veckor har min hjärna gått fram och tillbaka, tillbaka och fram. Någonting har känts mycket märkligt, och jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är. Jag vet att campus tråkar ut mig. Jag vet att veckorna är fantastiska för att jag får jobba med det jag vill, men jag vet också att jag flyr härifrån under helgerna på grund av den känsla som gnager inombords. En känsla som säger min att jag inte passar in här. Eller, jag passar inte på det sätt som jag tidigare gjort.

"Journalistik ska vara så fint och märkvärdigt hela tiden"

Idag är jag extra tacksam för en fantastisk pojkvän och en sjutusans mamma. Vilken tur man kan ha med vissa människor!

Att flytta till en ny stad är spännande. Du träffar nya människor, får fina vänner, blir kär, läser någonting som du tycker är intressant, skrattar, dricker vin, går ut ibland, surplar te och mår allmänt bra. Det där lilla extra som du sökt hela ditt liv står plötsligt utanför din dörr, knackar och ber dig att dela med dig av dig själv. Bara för att du är du. Livet flyter på och du svävar på rosa moln.

Jag har på senare tid kommit underfund med hur fantastiskt glad man ska vara över sina vänner. Och för hur otroligt olika alla är. Jag har under cirka två års tid sorterat ganska rejält i min lista och valt vilka som är värda min energi och omtanke. Samtidigt som jag faktiskt också lägger omtanke på de människor som släpps in i mitt liv. Det är inte vemsomhelst som får mina tankar och kärlek, vilket jag också är väldigt glad för.

Vänner är som klippor, fast på olika sätt. Vilka finns där för skratt, vissa för intressen, andra för allvarliga prat, andra för vardagsaktiviteter och vissa för att de bara är sig själva.

Jag har många fantastiska vänner i mitt liv! Vänner som jag kan dela glädje och sorg med, tankar, känslor, skratt och minnesvärda stunder. Jag är otroligt tacksam för dessa och för att de ger mig så mycket glädje som de faktiskt gör. Utan dessa fina människor hade världen sett alldeles långtråkig och tråkig och alldeles alldeles grå ut.

Nu ligger vi risigt till. Efter att ha stått i bakgrunden, tysta och betraktat ligger Sverige nu i centrum för något slags jäkelskap. Om det är terroister, beror på Vilks, eller om vi helt enkelt haft det bra för länge kan man endast spekulera i. Reinfeld säger till folket att vara lugna och att det inte finns risk för panik. Själv är jag ganska rädd. Faktiskt. Är det vår tur att höja beredskapen nu?

Vad är det med killar och deras sätt att uttrycka sig? Är de flesta ganska obekväma i situationen eller är det helt enkelt så att det bara inte vet hur de ska göra? Personligen har jag en pojkvän som säger de finaste saker när man är tillsammans, alltså face to face, och jag kan leva på den väldigt länge. Att säga det direkt till mig är otroligt bra, men när man inte kan ses mer än två gånger på ett halvår så kan man inte riktigt gå runt och vänta på de tillfällen då man ses. Orden glöms liksom bort i saknaden om jag säger så.

Missförstå mig inte nu. Detta inlägget är absolut inte till för att klaga på varken min kärlek eller någon annan, jag bara funderar. Förstår de inte att orden "jag saknar dig och det suger, men jag kan inte göra något åt det" (som jag vet att flera killar har sagt) sårar ganska mycket? När man egentligen bara vill att de ska säga att de sätter sig på tåget direkt och möter oss om nästa dag? Givetvis kan de inte sätta sig på ett tåg, men bara att de säger det gör så mycket. Jag har en kompis vars pojkvän bor långt härifrån, när hon var nere en gång och saknade honom extra mycket så satte han sig faktiskt vid internet och letade resor så att han skulle kunna hälsa på henne. Om detta var en ren gest eller om han faktiskt hade i åtanke att åka ner vet jag inte, allt jag vet är att gesten gjorde henne glad på en gång och att de dåliga tankarna försvann direkt.

Denna gest visar i och för sig på att det faktiskt finns killar som gör det. Oavsett om de vill träffa oss eller bara göra oss glada. Deras tuffa yta som säger "det räcker att vi inte ses förens jul" smälter ju ganska direkt när man väl ses. Jag menar, herregud, den omfamningen som jag fick när jag klev av bussen i Holland visade på att han mycket väl hade saknat mig, vilket jag också visste, bara inte att han hade saknat mig så mycket. Men just orden som de kan kläcka ur sig när man inte ses. De orden kan verkligen göra så ont. För visst, tjejer lever mer med känslorna på utsidan. Men när ska killarna lära sig att det inte skadar dem att göra detsamma? Eller ställer vi för mycket krav på dem? Ska orden "jag saknar dig & älskar dig" räcka? Eller kräver ett förhållande mer?

Just nu sitter jag med min komplettering från förra terminen. Egentligen hade jag kunnat göra den för länge sedan men eftersom jag var lat och tyckte att jag var värd lite ledighet i somras så har jag skjutit upp den. Den kan tyckas tråkigt att sitta och plugga ständigt men saken är det att jag tycker att det jag sysslar med är så fantastiskt roligt! Jag får utveckla min skiftliga förmåga, precis som jag alltid velat. Och dessutom kommer jag troligtvis i framtiden att få hålla föredrag och tala inför större grupper, någonting som jag också alltid varit intresserad av och funnit roligt. Hade jag varit född i ett annat land hade jag kanske inte haft samma möjligheter. Här i Holland tillexempel har inte alla samma möjligheter som vi i Sverige har. De måste jobba vid sidan om studierna för att få ekonomin att gå ihop. Alla har faktiskt inte möjligheten att både få bidrag och ta ett lån oberoende om du kommer från en annan samhällsklass än någon annan. Visst är det otroligt att vi har den möjligheten att få studera till det vi vill, utan att styras av våra föräldrars val i livet. Vi kan göra precis vad vi vill! Det kan man ju faktiskt inte i alla länder. Se i USA exempelvis, antingen måste föräldrarna kunna betala för dina collegestudier eller så får du söka ett stipendium som inte alltid är alldeles för lätt att få. Jag hoppas att ni förstår hur bra vi i Sverige faktiskt har det som har alla möjligheter vi tar oss för. Hela världen ligger öppen för våra fötter, låt oss dra nytta av detta faktum ..

Under den tid som jag och Jakob varit ifrån varandra har vi nog kommit på mer och mer hur mycket vi faktiskt vill vara tillsammans. Det skrämmer oss inte längre att prata om vart vi ska bo efter examen eller att skoja om att jag ska få en förlovningsring i födelsedagspresent. Hursomhelst så var vi ute och gick igårkväll eftersom kvällen fortfarande var varm och vi liksom ville suga ut det sista ur sommaren. Vi satte oss på en bänk vid kanalen och diskuterade om diverse saker. Bland annat om hur ett förhållande ska vara, vad man kan förvänta sig av det och liknande. Tillslut kom vi in på seriernas värld då jag självklart tittar på SATC och han på Entourage. Två väldigt lika serier, men för de olika könen. Han tog upp exempel, nu givetvis på skoj, som han sett i sin serie och jag berättade om vad jag faktiskt hade "lärt mig" av min.

För mig är just prat om framtiden, att gå på gatan och hålla handen, sitta på en bänk på kvällen och att sova brevid varandra romantik. Sådant som jag kunde ta för givet förut, innan vi var ifrån varandra såhär länge. Jag gjorde fel och såg inte till det där lilla som får mig att må så bra. Just nu förväntar jag mig inte heller mycket mer, men en gång i tiden så har jag gjort det.  Idag förväntar jag mig inte att Jakob ska sitta i en taxi utanför mitt hus, plocka upp mig och säga "hello baby" med en hes röst. Lika lite som att han förväntar sig att jag ska dra på mig mina sexigaste underkläder, tända massor av ljus och slänga med mitt långa lockiga hår. Eller? Är det så att vi egentligen hoppas på detta men att det aldrig sker? Jag minns singellivet då man trodde att man skulle träffa en kille och falla pladask. Samma mönster ser jag hos flera av mina vänner. Killen har en herrans massa krav att leva upp till och får han inte dina knän att skaka i samma ögonblick som du ser honom så är han ingenting att ha.

Jag undrar då om vi inte förstör lite för oss själva genom att sätta krav som vi får av en serie? Dömer vi inte ut killar som faktiskt kan vara riktigt bra bara för att han inte fick knäna att skaka. Finns det ens killar som tar upp en i bergen en mörk natt för att titta på stjärnorna? Och om nu killen mot all förmodan skulle lägga sig i gräset med dig, titta dig djupt in i ögonen och säga att du är den vackraste som finns, vad har han då att förvänta sig av dig? Och försvinner inte egentligen då det där lilla, den där söta romantiken som får magen att bubbla så mycket att man inte kan annat än att le?

Lever vi i en värld där vi tror att romantik är att äta middag på femstjärniga restauranger, eller vet vi om det faktum att en serie faktiskt är en serie? Och helt ärligt nu, om vi åt ute flera gånger i veckan och fick blommor i handen stup i kvarten, skulle inte det leda till romantikens död och klyschans uppgång?


Med det här i tanken ska jag nu måla naglarna och titta på ett avsnitt av SATC. Ikväll ska vi dricka öl och spela biljard, det kallar jag romantik.

Varför saknar man någon extra mycket när man vet att man snart kommer ses? Är man töntig som räknar dagarna? Och nätterna? Hur kan man sakna någon så mycket att det nästintill gör fysiskt ont?
Det enda som hjälper är vetskapen om att man faktiskt, mycket snart, om fem dagar, kommer vara tillsammans igen. Det är nog det som kallas äkta kärlek tror jag :)

Jag är just nu trött, så trött att ögonen knappt vill hålla sig öppna, så trött att jag just gick hem från Emmeli, trots att vi hade en supertrevlig kväll! Men jag har funderat lite, det är nämligen så att när jag är trött så funderar jag. Ibland alldeles för mycket och ibland ganska lagom. Idag är en lagom dag. Emmeli bor hursomhelst med sin pojkvän och vi har diskuterat beteenden hos killar, resor, hur en perfekt nyårsafton firas, blöta handdukat på golvet, hur man går ihop med föräldrar efter flytt. Ja ni vet sådant som hör vuxenlivet till. Nu mot slutet gav hon mig till och med recept på en pastasallad. Och på de två minuterna som det tar för mig att gå hem hann jag fundera på en herrans massa saker.

Jag funderade på vart mitt liv är påväg. Egentligen började jag nog fundera för en vecka sedan när jag och Johanna körde till Ullared helt själva. Bara satte oss i bilen körde, och kom fram. Helt utan busschaufförer eller föräldrar.

Men om ungefär 1,5 år är jag en färdig informatör, redo för ett yrkesliv. Jag har dessutom satt upp mig på lägenhet med killen som jag faktiskt vill bo och dela ett liv med. Jag klarar numera att sova ensam i en ganska stor och mörk lägenhet. Jag gör saker som att laga mat, diskar och tvättar. Jag ringer min mamma då och då eftersom vi inte längre bor i samma stad. Jag tappar kontakten med gamla kompisar, och det gör mig ingenting. Jag har druckit två glas vin ikväll för att det var gott, inte för att jag ville bli full, utan för att det faktiskt var riktigt gott! Dessutom började jag gäspa runt midnatt och gjorde mig redo för hemfärd runt halv ett-tiden.

Vad innebär detta? Kan det vara så att jag faktiskt håller på att skapa mig ett vuxet liv? Kan det vara så att jag börjar förbereda mig för att leva utanför denhär bubblan som kallas campus? Jag är helt plötligt med en kille som jag genuint älskar och verkligen vill vara med .. Betyder detta att jag är vuxen? Betyder trötthet vid midnatt och hemfärd innan ett det? Och om jag är vuxen, varför känner jag mig då bara som femton? Innebär det att jag är otroligt omogen nu? Eller att jag var otroligt mogen när jag var femton?
Vuxen? Jag? ..




Men sen kom jag på att jag faktiskt ville ta ett barn med mig igår, gosa med det för en stund, ta hand om det och sedan lägga tillbaka det när det börjar skrika och jag vill ut på roligheter. Det var då jag insåg att jag faktiskt inte är helt vuxen, ännu.

Känns detta rätt?

En 77 årig man som under åtta års tid förgripit sig på två flickor och straffas genom tre månaders fängelse samt `får betala ett skadestånd på 220 000 kronor. Är detta rätt? Han har troligtvis förstört två flickors resterande liv. Sådant gör mig riktigt, riktigt ledsen. Vart är det svenska rättsystemet påväg?

Visst är det jobbigt när man spelar musik och sedan plötsligt minns att man faktiskt köpte riktigt bra högtalare för 800 spänn för mindre än en vecka sedan och att man kanske borde använda  dem?

Det är höst. Det är redan höst. Igår fick jag inviga mina beiga skor, dom där som är av mockaimitation och som jag verkligen längtat efter att gå runt i. För ett par veckor sedan gick jag i sandaler, ballerinaskor och med t-shirt. Nu finns inte den möjligheten. För nu är det kallt. Och nu smattrar regnet mot fänsterbläcket nästan varje dag. Nu blir det mörkt på kvällen och min vinterjacka väntar på mig i garderoben. Men jag tycker om hösten, och jag tycker om att tiden går fort. När jag tänker efter kan det vara en av de bättre årstiderna. För jag får ta på mig koftor, koka te och tända mina ljus. Sånt som jag längtar efter så mycket under sommaren. Jag kan krypa ner under en filt och läsa en tidning. Och mysa, man kan verkligen mysa sådär nära och bra. Och man kan gå en promenad medan löven blåser omkring en. Frågar ni mig är hösten till för njutning, närhet och värme. Trots att det är kallt ute.

När jag kom från sjukhuset blev jag plötsligt väldigt ställd. Ställd av att jag kanske har en sjukdom som faktiskt dödar människor. Självklart vet jag att jag inte är döende och att jag inte har den så allvarligt i sådant fall. Men bara tanken på det. Jag satte mig i soffan och bara satt. Bara för att , jag vet inte .. Det känns inte bra.

Efter ett samtal med Linda kom jag på alla bra saker. Och vet ni? Jag har kommit så mycket längre än er, mina hatobjekt. Och jag är både starkare och så jäkla mycket bättre än er! Sug på den. Jag måste bara komma ihåg det när livet känns tufft.

Detta är ett hatbrev till alla er som gjort mitt liv till ett helvete. Till alla er som säkert inte ens själva vet hur illa ni har gjort mig. Ett hatbrev till er som får mig att vrida mig i plågor om kvällarna av alla tankar som far runt.  Ni som har fått mig att känna mig oduglig. Ni som fortfarande får mig att känna mig oduglig. Ett hatbrev till er som får mig att känna mig totalt värdelös. Till er som får mig att känna mig fulast i världen. Till er som fått mig själv att hata min kropp och mitt jag. Till er som satt sådanna tankar i huvudet att jag inte tror att jag är värd ett skit. Till er som gjort så att jag har varit vaken sedan sex i morsen och inte kunnat somna om eftersom alla världens senarion spelas upp i mitt huvud.  Till er som skapat ett självförtroende och en självkänsla hos mig som ligger på ungefär noll. Till er som får mig att känna mig som att jag inte kan behålla någonting viktigt i mitt liv. Ett hatbrev till er, gamla som unga, som säkert inte ens vet hur illa ni har gjort mig.

Jag trodde att man skulle bli starkare av att ha en trasslig bakgrund? Inte jag, jag verkar bara bli mer och mer svag för varje dag som går. Inte var ni mobbare, jag har tvärtemot alltid haft "vänner". Men ni var inte äkta. Fy fan för er. Jag är så besviken på mig själv för att jag har lagt tid på er. För utan er hade mitt liv varit lite enklare just nu. Jag är dock glad att jag har kommit på vilka som är äkta tack vare er. Vilka som är värda att lägga energi på. Både gamla och nya vänner. Och jag är glad att jag numera inte lägger energi på sådanna som ni. Sådanna som jag anser vara falska. Men ni, ni har redan förstört så mycket. Och ibland undrar jag om det någonsin kommer byggas upp igen.


Ett hatbrev till er som jag hatar.