.

Igår började jag känna mig lite hängig så jag bestämde mig för en hemmakväll på soffan tills Jakob kom till mig. (När Linda åker skidor vågar jag inte sova själva i lägenheten) Allting kändes helt okej, tills jag började se svarta prickar och svetten började lacka på mig. För att sedan gå över till att frysa. Jag ringde till Jakob, som lade på ett kol och skyndade hem till mig för att jag inte ville vara ensam mer. Vi gick och lade oss i tid, kollade på film och bestämde oss för att en sovmorgon nog skulle vara den bästa lösningen. Jag hade ju trots allt inte sovit särskilt många timmar per natt i en veckas tid ungefär. Idag vaknade jag helt av mig själv. Betydligt piggare och med en klar syn. Att bara köra på som jag har gjort utan att pausa kan tyckas roligt, men tillslut säger kroppen ifrån. Även om skolarbetet ligger på en lagom nivå nu så finns fortfarande så mycket annat runtomkring som ska skötas. Och jag har verkligen inte lyssnat på min kropp utan bara fortsatt i 110 km/h. Och tillslut tog det stopp, dock inte på ett särskilt dramatsiskt sätt, men ändå tillräckligt för att jag ska kunna tolka varningssignalerna. Kroppen orkar nog inte allt för mycket, och speciellt inte att fungera utan sömn, trots allt.