.

Grillningen idag var väldigt lyckad och jag är verkligen helnöjd!

Efteråt gick jag hem till Mikael där vi och Jakob egentligen skulle spela spel. Nu blev det inte så utan vi tittade istället på en film, jag gick dock hem efter halva för jag är riktigt jäkla trött! Vi kom dock att diskutera mitt tidigare inlägg angående valet, vilket tydligen inte har varit så populärt.

Egentligen bryr jag mig inte för jag står för mina åsikter och anser mig vara ganska väl insatt och veta vad jag pratar om. Däremot blir jag riktigt ledsen när två människor, varav den ena står mig riktigt jäkla nära och vet vad jag varit med om, börjar prata om hur stor del av de arbetslösa och sjukskrivna bara "latar sig och vill gå på bidrag". Tilläggas ska att de aldrig haft någon arbetslös i sin familj.

Visst, jag vet att många slinker mellan och utnyttjar systemen för att slippa arbeta, men jag vet också hur många som faktiskt kämpar och verkligen lider av sin arbetslöshet. Jag vet av personliga erfarenheter hur dåligt en hel familj kan må när någon blir arbetslös. Jag vet hur det känns att inte veta hur man ska kunna betala bil, bal, student, resor och sådan annan lyx som andra ser som en självklarhet. Och vissa månader även hyra eller middag i slutet av månaden.

Nu ska jag inte klaga för mycket, för jag har haft en farmor och farfar som har varit underbara och ställt upp för mig så som ingen annan har. Och det är jag dem evigt tacksam för! Jag älskar er!

Men det tär på psyket när kompisarna frågar varför man inte åker utomlands eller varför man inte kan åka med på alla aktiviteter. Det tär när människor ständigt frågar om ens förälder verkligen söker arbete eller om denne bara latar sig. Det tär när man måste skaffa ett arbete för att ens förälder ska ha råd att en boende där. Det tär att se en förälder må psykiskt dåligt av att bara gå hemma och söka jobb efter jobb utan att få något gensvar. Och det tär att känna sig som en dålig människa om man är sjuk och inte kan arbeta eftersom man då förlorar en välbehövlig lön.

Jag har lärt mig mycket på det, och som jag nämde innan, inte direkt behövt sakna någonting. Men dessa psykiska känslor är sådant som människor i samma situation inte kan sätta sig in i. Jag säger inte att det hade varit bättre med de röda vid makten. Men jag vill påpeka att alla människor inte bara sitter och låtsas ha ont för att de ska få  bidrag. Hur kan någon vilja det när du knappt får ihop till hyran på den lilla a-kassa (som fortfarande inte är ett bidrag) du har? Jag kan räkna upp flera personer som både är arbetslösa och sjukskrivna som kämpar, söker och gråter sig sömns om kvällarna. Hur fan kan någon icke insatt påstå att människor inte kämpar?

Jag hatar verkligen när männsikor sitter och pratar och drar citat ur expressen och aftonbladet. Eller bara tar efter det som föräldrar säger till en. Ge er ut, gör efterforskningar, prata med folk, titta på partiernas hemsidor (även om mycket där är skit).

Egentligen vill jag inte skriva såhär personligt i min blogg, men jag kände mig tvungen. För plötsligt revs de sår, som jag trodde jag lagt bakom mig, upp igen. Plötsligt sitter jag här med tårarna rinnande, precis som för två år sedan. Vilket i andras öron säkert låter jättelöjligt, men det är det inte. Tro mig, jag önskar inte min värsta fiende att behöva gå igenom detta, och speciellt inte i den ålder som jag gjorde det. Tyvärr är det dock många som faktiskt gör det.

Och mamma, ha inte dåligt samvete! Jag vet att du har gjort ditt bästa, och jag har blivit en bättre människa av detta. Jag anser mig inte kunna ringa till dig och kräva pengar, mat eller annat som så många andra faktiskt gör. Jag vill klara mig, för jag vet att jag alltid gör det i slutändan. Du har varit bäst och jättestark! Jag beundrar dig för att du stod ut sålänge som du gjorde. Det är en otrolig lättnad att du har fått arbete nu!

Jag är dock alldeles för upprörd och ledsen för att hålla tyst ..