.

Nu har jag skrivit halva rapporten. Därför ska det nu läsas litteratur som ska skrivas in imorgon. Vid sex kommer Jakob hit så vi ska äta lite mat och ha söndagsmys och vara allmänt pariga.

Hursomhelst, jag tog mig lite tid till att facebooka och läsa lite bloggar och är det inte sjukt många som ska ha barn nu? Jag kan typ räkna upp minst 10 - 15 personer i min ålder hemifrån som antingen har fått eller ska ha barn. Helt sjukt! Jag blir riktigt rädd när de kommer med sina vagnar och magar. Alltså jag menar inget illa för är de redo så ska de absolut skaffa barn. När jag träffade Sara och såg henne med Liam insåg jag att hon liksom var gjord för att vara mamma. Och jag tror att jag med är det, men inte nu! Absolut inte nu! Jag menar jag har verkligen varit den som drömt om barn sedan jag var typ 5 år. Men nu när jag börjar närma mig den där åldern då det ska bli dags, då blir jag rädd. För det är ju ofta i tjugoårsåldern som det mest ska hända. Eller? Ska man bli en sådandär modern karriärskvinna och vänta tills man är 35? För det är nog inte heller riktigt min grej.

Jag vill resa, jobba och allt det där. Jag vill hinna så mycket! Sen om typ 5 - 6 år om allting är som det ska vara så kan jag nog börja fundera på att starta min lilla barnaskara som helst ska sluta på tre stycken. Är jag galen som får rysningar och blir rädd när jag läser om alla de som ska ha barn nu. Är jag dum som hellre vill tänka på mig själv än på ett litet annat liv? Gör det mig egoistisk? Barnslig? Jag fyller ju faktiskt bara 21 i år. Jag skulle bara vilja vara "normal" och skaffa barnen när jag är 26 liksom. Men är det så normalt nu? Det känns som att du antingen ska vara tjugo eller över trettiofem.

Jag kan bara inte se mig själv välja vagn, namn, vakna mitt i natten och byta blöjor. Och för att inte prata om amning, shit. Det skrämmer skiten ur mig! På ett sätt beundrar jag er som skaffar barn i så ung ålder, för jag skulle inte våga.

Kanske är jag inte lika mogen som alla andra? Eller för normal? För trist? Jag är ju ganska nöjd med att ta hand om andras underverk tillsvidare. Och jag måste erkänna att jag längtar riktigt mycket tills sommaren när jag kan hänga hos Sara, gosa lite med Liam och sedan lämna ifrån honom. För det känns lugnande, i alla fall i några år till :)