.

Jag har världens bästa mamma! Verkligen!

Idag ringde jag hem och grät .. En gammal kompis från teatertiden
har länge kämpat emot ätstörningar. Och jag visste att hon låg inlagd pga det. Vad jag inte visste var att hon ligger på sluten anstalt uppåt Sverige dels pga ätstörningarna men också pga självdestruktivt beteende. Jag hittade hennes blogg och det var det värsta jag läst på länge! Att man kan ta så illa vid sig av att läsa att en annan människa mår så pass dåligt som hon gör. Det får mej att tänka på mitt liv, och de småsaker som jag kan känna att jag inte uppskattar tillräckligt. Jag gnäller över att jag vill kunna ta fotografier, över att jag inte har råd att färga håret, att jag inte får träffa Tina och Johanna tillräckligt ofta och över att jag har små bröst. Småsaker som egentligen inte spelar någon som helst roll i det stora hela.

Visst jag kan bli riktigt jäkla ledsen ibland, och ofta för saker som jag inte är beredd att ta upp i bloggen. Saker som bara de allra närmaste mej känner till. Men jag vill fortfarande leva! Allting är inte nattsvart för mej, men för den här tjejen är det så, och har varit i ca 8 år nu. Alltså sedan hon var 12 år gammal. Och det är likdant för så många andra också! Det är inte klokt. Att människor kan få må så dåligt. Dessa tankar ledde sedan till Robin. Herregud, det är flera månader sedan han gick bort och jag hade inte pratat med honom sen studenten då tror jag. Men ändå. Att veta att människor som man en gång har skrattat med, skämtat med, dansat med, tjabbat med ja gud vet allt .. Det är svårt att förstå att de sedan kan må så dåligt att de inte vill leva mer. Jag började gråta runt niotiden ikväll .. och har inte slutat ännu.

Tack mamma för att du muntrade upp mej, så gott som det gick iallafall. Nu skickar hon dessutom en massa uppmuntrande sms också. Det är föräldra-kärlek det!