.

Ännu en gång är jag tillbaka i Ronneby. Helt utan någon hemmakänsla eller speciell lust att göra någonting alls. Visst, jag träffade Tina igår, vilket var totalt amazing! Och så fick jag reda på idag att Linnéa är tillbaka från Australien, vilket också är toppen! Samt flera andra underbara vänner och människor som finns här. Men annars möts jag mest av en sorts tomhetskänsla, en besvikelse och en undran om detta verkligen är allt? Ska inte livet erbjuda mer än en marknad en gång om året och en ny thairestaurang?

Jag må låta riktigt negativ, men jag undrar liksom vad som är meningen med denna stad? Människor är ganska sura, kanske också dom är besvikna. Och människor grinar över saker som jag liksom undrar vad jag gjort. Egentligen. Har det med människorna eller staden att göra? Påverkas de boende människorna av den gråa känsla som Ronneby förmedlar? Barnslighet kallar Jakob denna pågående konflikten för, och inte från min sida då, utan från den motsatta. Och jag håller med honom. Eller barnsligt? Jag vet inte. Det kanske är en normal reaktion om man ser tillbaka?

Ett nej är inte alltid personligt menat, och speciellt inte i detta fallet. Ett nej i detta fallet var bara ett enkelt nej på grund av rädsla över en kväll som kanske skulle gå för långt? Ett nej berodde på en rädd pojkvän som just nu passar sina föräldrars hus. Detta nej var inte personligt riktiat på något sätt. Men ändå tar du det så. Och nu vill du inte vara i samma rum som mig. Varför? Inga namn näms eftersom du vet vem du är ..

Detta inlägget är tillägnat Dig. Du som vet vem du är. Du som kommer känna Dig otroligt träffad just nu. Dig som jag av respekt inte vill nämna vid namn. Till Dig, bara Dig. Du som är en så fin vän. Till Dig som förtjänar allt fint och bra i världen. Till Dig som på ett totalt onödigt sätt kritiserar Dina tankar och handlingar. Till Dig som jag vill ska må bra. Till Dig som håller smärtan inom Dig. Till Dig som döljer Dina tårar bakom höga murar och hårt framkämpade leenden. Till Dig som har gått igenom så mycket svårt. Till Dig som jag vill ge all lycka i världen. Till Dig som förtjänar all lycka i världen.

Jag vet inte om ni har hört eller sett i medierna att det är kungabröllop idag? Vår kronprinsessa ska äntligen få sin Daniel efter en herrans massa år. Skämt å sido! Bröllop är grymt fina och sprider ju verkligen en sådan där måbra-känsla genom hela kroppen. Jag har i två dagar suttit med tårar i ögonen och rysningar längs ryggraden. Jag som var , eller egentligen är, så himla emot allt vad kungabröllop heter.

Men det är något speciellt när man ser två människor som älskar varandra, som ler lite sådär hemlighetsfullt och som tittar på varandra med beundran som att  "är du verkligen min". Det är så fint, lyckligt och bara underbart! Fast nu saknar jag ju förstås Jakob ännu mer, känns ganska betryggande dock att vi om en vecka är tillsammans igen. <3

Och det som var nästan finast av allt var ju konserten med Adolf Fredriks musikklassen som sjöng om det stundande bröllopet. Jag satt igen med tårar, en klump i halsen och funderade kring den klockrena text som de fått ihop. Hur sann den är, och hur fint det låter. Och hur härligt det är att vara kär!

Jag mår dåligt. Av olika anledningar känner jag mig inte okej. Jag känner mej stressad, sjuk och som att jag inte duger för någon. Jag är grymt trött på att inte kunna lägga mitt förflutna bakom mig. Att det konstant ligger och gnager. Emellanåt kommer dessa minnen och tankar upp till ytan, och jag blir helt förstörd.

Jag önskar att det var påhitt och att jag konstant mådde bra, att jag inte mindes de kommentarer som en gång gjort så jävla ont! Och som fortfarande gör det. Kommentarer som att jag är alldeles för lugn för att umgås med, för att jag blir tråkig. Kommentarer om hur smal jag är och att jag säkert har en ätstörning. Kommentarer om att jag inte kommer lyckas i livet. Kommentarer om att jag ska sluta prata och komma till saken, när jag berättar en historia på 5 minuter för en person som egentligen borde stå mig nära.
Kommentarer om att det inte finns någon plats för mig på ett speciellt ställe. (ej hos mamma om ni trodde det)

Nu tror ni som inte känner mig till fullo att jag har varit mobbad. Men det har jag verkligen inte! Jag har alltid haft mycket kompisar och ett stort socialt umgänge. Och mina äkta vänner är verkligen världsbäst! Men vissa kompisar har nog varit bra, och vissa inte alls bra. Jag har bara varit för vek för att ta mig ur umgänget. Och det är väl de "kompisar" som egentligen inte var så bra som gjort mest skada. De som har fått mig att gråta på kvällarna. Inte bara dem heller egentligen, utan så mycket annat som har gjort så fruktansvärt ont. Sådanna hårda ord från människor som ska älska en, och som ska ställa upp för en till 110 procent.

Någon sa till mig häromdagen att sträcka på mig och intala mig själv att jag är bäst i världen. Vilket låter det enkelt, men är så satans svårt. Hur ska jag kunna göra det när jag aldrig tidigare i livet har gjort det? Hur ska jag kunna när jag aldrig någonsin har fått känna mig som bäst i världen? Jag vet att jag är hopplös, men jag jämför mig med andra. Jag jämför mig med deras sätt att se ut, vara, och hur de uppfattas. Och jag är avundsjuk. För jag vill inget hellre än att gå in i ett rum och äga det. Jag vill kunna känna mig som att när jag ler, så vill andra le. Jag vill kunna känna mig som en snygg människa. En fräsch människa med snygg frisyr och välsminkat ansikte. Och alltid snygga kläder. Men jag kan inte. När jag ser mig själv i spegeln så ser jag revben som sticker ut, trist hår, en klump till näsa, benigt ansikte och en ful hållning.  Jag har så jävla svårt att hitta någonting som är bra på mig själv, eller med mig själv överhuvudtaget.

Jag ser människor som kan skriva, som kan fotografera, som kan göra musik, som kan rida, som kan måla, som kan vara chica dygnet runt, eller som får alla att skratta. Och jag har inte ännu hittat någonting som jag är bra på. Jag känner mig emellanåt som en grå klump i en massa med färgglada människor. De skrattar, dansar och ler. Medan jag sitter i mitten och ser på.

Jag önskar att jag inte mindes dessa tuffa stunder. Jag önskar att jag inte mindes omgivningen, tonen i deras röster, deras ord, eller ens vad de hade på sig. Men när du exempelvis får höra att det inte finns plats för dig i ett nytt hus, då blir du ledsen. Och de orden sätter sig. Känslan av hur det kändes när du hörde orden återfinner sig. Hur din kropp skakar, hur dina ögon tåras och hur halsen knyter sig.

Man kankse borde lägga sådant bakom sig tänker ni säkert. Och visst, det borde man. Men hur gör man? När en kurator inte kunnat hjälpa dig. Inte heller flera år av vad som kunde varit läkning. Det är svårt att glömma helt enkelt. Det är bara det. Egentligen vill jag bara skrika på alla, såra dem lika mycket som de har sårat mig. Jag vill gråta, skrika och slå dem gula och blåa, för det är vad de förtjänar. De förtjänar att ha ont i själen till och från i 10 år. Jag vill bara få det ur mitt system.

Och jag vet att jag borde eftersom det förstör alla mina nya förhållanden till underbara människor i min omgivning. Men jag jobbar, och jag försöker. Men det onda försvinner inte. Och jag fortsätter känna mig sämst.

Så att säga till mig att stå rak och vara stolt över mig själv. Hur ska jag kunna? Egentligen är jag en väldigt glad och positiv människa. Som vill se till livets goda. Så tänk om inte detta fanns inom mig. Tänk hur bra allt hade varit ..

Ändrade planer. Jakob ville att jag skulle sova hos honom, och det är faktiskt roligare att sova brevid (läs på, tittandes på Spartacus) någon annan som tar hand om en när man mår dåligt. Så jag tar mig en stärkande dusch, fyller mig med ipren och knallar sedan hem till honom. Han är allt bra att ha!

Jag sitter och ler lite för mig själv. Och hur jag tror att jag kan uppfattas ibland. Louise Engström, detta är riktat till dig nu, haha!

Jag skrev ett inlägg för ett par månader om människor som skriver "älsk" och "vi ska vara tillsammans för alltid" och kontant hur mycket de älskar varandra i sina bloggar och på facebook. Det nya forumet där vi konstant måste visa upp våra förhållanden, känslor och allt annat som sker. Tydligen gick jag lite hårt åt för Jakob berättade igår att Louise hade skojat lite om att hon minsann inte fick skriva älsk om Anis, men att jag skrev pluttiga saker om honom. Haha! Dessutom fick jag en kommentar idag från henne om att jag inte gillade när man ber sina föräldrar om pengar.

Och jag bara sitter och ler. Hur hård och kantig måste inte jag verka? Jag måste ju framstå som en liten surkärring med fasta åsikter som aldrig rubbas? Självklart kan man skriva att man älskar sin pojk-/flickvän, självklart kan man vara gullig och självklart ska man be sina föräldrar om pengar om de har möjlighet att hjälpa dig!

Jag har bara inte varit van vid att vara varken mjuk, gullig, eller att be mina föräldrar om pengar. Det ät först nu jag har lärt mig att vårt förhållande inte skadas av att någon av oss är lite puttenuttiga. Så länge man inte kallar varandra för konstiga saker konstant, vi har ju faktiskt namn, eller hur? Haha! Och pengarna, jag har helt enkelt inte haft den möjligheten, dessutom har jag alltid fått hjälp från andra håll vid behov. Är du fattig så ska du ju självklart be om hjälp, hur ska man annars överleva?

Jag hoppas att ni förstår att detta inlägget är skrivet med glimten i ögat och ett leende på läpparna. Och att jag verkligen inte tagit illa vid mig, och förhoppningsvis ingen annan heller. Jag tyckte bara det var så kul hur jag måste uppfattas. Jag är en ganska hård människa, absolut. Men jag håller på att lära mig. Så skriv att ni älskar era partners, men glöm inte säga det till dem också! För personellkommunikation är ju faktiskt oftast allra bäst, eller vad säger ni kommunikationsstudenter? ;)

Nu har jag skrivit halva rapporten. Därför ska det nu läsas litteratur som ska skrivas in imorgon. Vid sex kommer Jakob hit så vi ska äta lite mat och ha söndagsmys och vara allmänt pariga.

Hursomhelst, jag tog mig lite tid till att facebooka och läsa lite bloggar och är det inte sjukt många som ska ha barn nu? Jag kan typ räkna upp minst 10 - 15 personer i min ålder hemifrån som antingen har fått eller ska ha barn. Helt sjukt! Jag blir riktigt rädd när de kommer med sina vagnar och magar. Alltså jag menar inget illa för är de redo så ska de absolut skaffa barn. När jag träffade Sara och såg henne med Liam insåg jag att hon liksom var gjord för att vara mamma. Och jag tror att jag med är det, men inte nu! Absolut inte nu! Jag menar jag har verkligen varit den som drömt om barn sedan jag var typ 5 år. Men nu när jag börjar närma mig den där åldern då det ska bli dags, då blir jag rädd. För det är ju ofta i tjugoårsåldern som det mest ska hända. Eller? Ska man bli en sådandär modern karriärskvinna och vänta tills man är 35? För det är nog inte heller riktigt min grej.

Jag vill resa, jobba och allt det där. Jag vill hinna så mycket! Sen om typ 5 - 6 år om allting är som det ska vara så kan jag nog börja fundera på att starta min lilla barnaskara som helst ska sluta på tre stycken. Är jag galen som får rysningar och blir rädd när jag läser om alla de som ska ha barn nu. Är jag dum som hellre vill tänka på mig själv än på ett litet annat liv? Gör det mig egoistisk? Barnslig? Jag fyller ju faktiskt bara 21 i år. Jag skulle bara vilja vara "normal" och skaffa barnen när jag är 26 liksom. Men är det så normalt nu? Det känns som att du antingen ska vara tjugo eller över trettiofem.

Jag kan bara inte se mig själv välja vagn, namn, vakna mitt i natten och byta blöjor. Och för att inte prata om amning, shit. Det skrämmer skiten ur mig! På ett sätt beundrar jag er som skaffar barn i så ung ålder, för jag skulle inte våga.

Kanske är jag inte lika mogen som alla andra? Eller för normal? För trist? Jag är ju ganska nöjd med att ta hand om andras underverk tillsvidare. Och jag måste erkänna att jag längtar riktigt mycket tills sommaren när jag kan hänga hos Sara, gosa lite med Liam och sedan lämna ifrån honom. För det känns lugnande, i alla fall i några år till :)

Somna inte in i en tiominuters powernap klockan 22:00 på kvällen. När ni vaknar igen kommer ni inte att kunna somna om.

Idag när jag, Linda, Amanda, Sofie och Johan satt ute på gårn'(Lindas uttryck) så kom jag att fundera på olika saker som vi diskuterade kring. Jag funderade framförallt över mig själv, och mitt sätt att vara, och hur jag tidigare varit.

Jag och Linda har pratat mycket om den stundande festen som ska hända imorgon hos Jakob och killarna. Jag har ju som sagt varit sjuk, och är fortfarande, men ändå är jag beredd att köra en så kallad crush and burn. Jag kör på lite vin imorgon för att sedan bli liggandes hela lördagen och söndagen och bara plugga. För jag tror att det kommer vara värt det!

Likadant har jag hela tiden nu när jag varit sjuk, gått på föreläsningar, pluggat, umgåtts med folk och varit på styrelsemöte. Visst höll jag i stort sett på att brinna upp, men jag bet ihop. Vi var tillochmed och gjorde en intervju på ett stort företag här i Växjö trots att jag i stort sett var röstlös, Sanna hade feber och Elin ögoninflammation.

Om detta hade varit för några år sedan har jag i stort sett bara lagt mig ner och halvdött istället för att faktiskt ta tag i saker och få det gjort. Nu tror ni säkert att detta ska bli ett inlägg om hur stark jag är som person och att alla borde bita ihop. Men då tror ni fel! För mina funderingar går faktiskt kring varför jag nu kan köra 110% trots massa feber i kroppen och huvudvärk. Och inte bara om att vara sjuk, för det är vi alla då och då.

Men också om varför kan jag numera ta en motgång som exempelvis ett bråk, reda ut det och sedan gå vidare? Tidigare har jag haft en förmåga att låta det hänga över mig alldeles för länge. Likadant är det med betyg, vad gör ett U egentligen? Jag har ju kul, och egentligen så är det bara att fixa det nästa gång.

Någonting som jag också är väldigt stolt över är min svartsjuka som numera ligger på en väldigt låg nivå. Jag vet att Jakob vill vara med mig, och jag litar på honom. Även om jag har fått jobba hårt för det.

Kan mina sätt att hantera motgångar på det sätt som jag numera gör, bero på att jag faktiskt trivs så bra här i Växjö att jag helt enkelt tycker att en positiv tanke och ett leende är mer värt än vad en dag inne i lägenheten med nässpray är? Även om det kankse kommer konsekvenser senare. Som imorgon tillexempel, jag vill verkligen inte sitta hemma utan jag vill ut och träffa alla härliga människor som Anis, Louise, Gustav, Erika, Ronja mfl. som jag faktiskt alltd har himla roligt med! Livet är för kort för att slösas bort på att sitta hemma, endast äta "bra mat" och inte trivas till 100%.

För jag trivdes verkligen inte i Ronneby. Jag kände mig ful, dålig och allmänt tråkig. Men här gör jag inte det. Och jag tro att det kan bero både på min nya inställning, men också på att jag faktiskt trivs så mycket bätte här. Nu vill jag inte sitta hemma, för jag vill ha roligt! Hela tiden!

Kan min nya inställning till livet bero på att jag trivs med alla människor jag träffat, alla underbara vänner som jag fått på så kort tid, den fantastiska kille som jag träffat och fallit pladask för? Eller kan det bero på all skit som jag lämnat hemma och bakom mig när jag flyttade till Växjö för att vidga mina vyer? Och kan det bero på att jag numera trivs väldigt bra på min utbildning och känner att det kommer bli någonting bra av mig?

Visst, jag klagade som sjutton häromdagen på allt som händer i Växjö, för allting är ju faktiskt inte fantastiskt. Men om jag ser till de viktiga delarna, de som håller mig samman och de som är viktigast för mig. Då älskar jag verkligen mitt liv här, och jag anser att jag har blivit en mer lättsam, positiv och gladare människa sen jag kom hit!

Tack till alla er som gör det så bra!

Jag och mina tjejer har haft grymma diskussioner de senaste dagarna. Vi har alla upplevt ett gemensamt "problem" i relationer till våra män. Våra män blir raggade på och flirtade med rakt framför våra näsor, och ibland när vi inte är med. Det värsta av allt är dock att tjejerna som raggar på våra män ofta är bekanta som mycket väl vet att han är upptagen. En vän berättade om två tjejer som hade raggat så pass på hennes pojkvän att han själv märkte det. Ja precis, problemet är ofta att killarna "inte märker" att de blir raggade på. För de tror att tjejerna bara vill vara trevliga säger de. Hursomhelst så var tjejerna som flirtade med min väns pojkvän gemensamma bekanta till dem både, och de visste mycket väl att dessa två både bodde ihop och hade varit ett par i 4,5 år. En annan bekant till mig har en pojkvän som blev tillfrågad rakt ut om de två verkligen hade ett bra förhållande. Och en tredje hade en tjej som ignorerade allting omkring och endast fokuserade på hennes pojkvän, för att sedan gå runt och snacka skit om min vän och kalla henne bimbo. En fjärde hade en kompis som plötsligt var besatt av att sitta brevid hennes pojkvän och konstant prata med honom, helst skulle de vidröra varandra också.

Givetvis blir vi som flickvänner otroligt svartsjuka eftersom killarna oftast försvarar sig med att "de inte märker det", eller "de inte vill vara elaka" eller "de vill bara vara vänner". Det killarna inte förstår är att tjejer oftast har en baktanke med det de gör. Tjejer tror ofta att de kan nässla sig in, och förhoppningsvis få sin vilja igenom. För så fungerar tjejer. Som jag har uppfattat det i alla fall. Jag vet själv hur samtalen mellan mig och mina vänner har gått. Jag har haft kompisar som har raggat så hårt på killar att de nästan lämnat sina flickvänner. För tjejer är ofta lite halvt onda, och de skiter i att de sårar folk i sin väg. Och jag tror inte att de bara handlar om mina vänner, för mina vänner är egentligen mycket snälla människor, men som råkat få känslor för fel kille. Och det kan säkerligen hända med flera tjejer. Jag tror också att de flesta tjejer vet hur de ska utnyttja sina "tillgångar" för att försöka få killarna dit de vill.

Nu vill jag inte dra alla över en kam. Men saken är också den att tjejerna ofta kan anspela på sin oskyldiga sida och killarna förstår då oftast inte vad som egentligen händer, eller så söker de bekräftelse? Men nu är det inte killarna vi ska prata om, för om vi bara litar på våra män, är ärliga och pratar om saker så kan ingen liten äcklig tjej komma emellan.

Dock funderar jag på vad tjejer får ut av att anspela på sex emot en kille som de vet är upptagen. Speciellt när de umgås i samma kretsar som paret. Tror de att killen ska få en snilleblixt, komma på att han inte längre älskar sin flickvän och då gå hem med henne? Mår de bättre av att sitta och flirta med en kille utan att få gensvar? Mår de bättre av att försöka förstöra folks förhållande som annars är så bra? Vad ger dem rätten att ragga på en redan upptagen kille? Kan någon svara på detta?

Jag trodde faktiskt inte att tjejer var så onda som många av dem är. Det var först när jag själv träffade Jakob som jag märkte det. Att många tjejer är kassa, lömska och ofta vill få sin vilja igenom. Och att de ofta struntar i vem de trampar på. Kankse inte alla, eller absolut inte alla för vissa är riktigt underbara människor som vill människor väl. Men många, flera, ja ett par stycken är faktiskt inte snälla .. Och det är dessa tjejer som är otäcka. Det är dessa tjejer som man är rädd för. Även om man egentligen både litar på och älskar sin pojkvän.

Jag blir galen! Pratade med Jakob i telefon innan ikväll .. Vi har nu inte setts sedan i torsdags, och nu när jag hörde hans röst så insåg jag att jag faktiskt saknar honom. Det har gått 2 dagar. Betyder det att jag är galen? Håller jag på att bli galen? Är jag tråkig? Töntig? Eller är det bara kärlek? Tror inte att varken jag eller mina vänner trodde att jag någonsin skulle känna såhär. Men det är faktiskt tråkigt att sova ensam! Det är lite tråkigare utan honom. Dessutom så tänker jag på honom typ hela tiden!
Vad har hänt med stål-emelie?

I förgår satt jag, Linda och Elin ute och solade i linne och tights samtidigt som svetten rann. En kille cyklade i shorts och t-shirt, vilket jag iofs tyckte var överdrivet, men ändå. När jag drog upp persiennen idag låg det snö på marken. I slutet av April. Va?

Allt är bra! Mycket att göra bara, men det gillar jag!

Vi var på IKEA igår vilket var ganska intressant. Inspirerande givetvis att höra vad man verkligen kan göra som informatör/kommunikatör om man nu väljer att bli det. Jag får se vad jag hamnar. Däremot är det surt att IEKA är så himla "åh ja, vi på IKEA är sååååå bra! Det finns inget dåligt med oss!" Jag menar , vi fattar att det inte är så bra. Man tvingas bo i en håla med 15 000 invånare som väljer att hålla sig inne efter IKEAS stängning. Då blir Älmhult tydligen en spökstad.

Aja, nu ska jag sminka mej. Idag börjar vårt fältarbete på Svensk fastighetsförmedling, spännande!

Jag kom nyss hem ifrån Perra. Han hade tagit med sej Nintendo64 från Nybro så att vi skulle kunna spela. Gulle dej! Roligt var det, och jag fick vinna en gång iallafall. Blir nog en hel del kvällar med Mariocart där nu skulle jag tro.
Efter en stund kom Fredrik också och vi började prata om alla möjliga saker, manligt vs kvinnligt, relationer och problem. Och jag måste säga att ta mej tusan vad skönt det är med vänner av "det andra könet"! Deras perspektiv på saker och ting är helt annorlunda och det kan vara så himla jordnära och kloka. Ikväll höll de verkligen med mej till 100% i mina funderingar, även om de ibland sa emot och förklarade hur saker kan ligga till. Hur som helst så var det skönt att få stöd i form av kloka ord och igenkännande.

Missförstå mej inte nu, mina tjejer är  toppen och helt fantastiska! Man ibland är det faktiskt skönt med ett med ett manligt perspektiv. Att sedan Perra och Fredrik hade varit i samma sits var ju bara ännu bättre. Det var skönt att höra hur de tänkte, och hur de hade agerat.

Nu får jag det att låta som att jag har världens problem, men det har jag inte, så oroa er inte! Jag har bara en liten sak som ligger och gnager. Nu ska det dock bli ordning på saker och ting, hoppas jag i alla fall!

Nu blire bio med Sanna :)

Är inte så peppad på någonting idag av olika anledningar, dels är jag trött på att helatiden motarbeta mig själv och mina tankar som på ett eller annat sätt kommer förstöra de saker som faktiskt är så fantastiska i mitt liv nu. Men jag skriver inte mer här för jag vill inte gnälla för mycket i bloggen så jag vill hålla den positiv och glad. Allt ni behöver veta att jag är opepp idag , men att jag jobbar på det.

Jag ska i alla fall ta mej en powernap eftersom jag är grymt trött! Sen ska jag laga mat, plugga och duscha. För att sedan avnjuta en kväll i biosalongen med Sanna. Troligen blir det en hel del girltalk, vilket både jag och Sanna verkligen kan behöva! Det är skönt med henne. Jag känner att hon har ungefär samma (cyniska) synsätt på saker och ting som mig. Men hon stöttar, och jag stöttar tillbaka. Och idag kan jag behöva lite medlidsamhet ! Hur otroligt töntigt och vekt det än låter.

Sitter på jobbet, och det är kul! För jag älskar mitt jobb och mina fina kläder som får mej att se smart och världsmedveten ut. Nästan iallafall.
Nackdelen är att mitt jobb finns i Ronneby. Och jag hatar Ronneby! Här vill jag aldrig mera bo! Skvallerby borde det heta!

Vad detta inlägget handlade om vet jag inte .. Jag är trött! Och saknar Jakob! Jag vill hem till Växjö!

Jag: usch, jag hatar uttrycket älsk ..
Fia: ja, om du någonsin börjar använda det kommer jag skjuta dej
Jag: va?
Fia: ja, hur kan ett ord på två stavelser behöva en fortkortning? Jag förstår det inte!

Och vet ni? Jag håller med, det är allt eller inget! Skärpning gott folk!

Vilken underbar dag!

Idag är jag tacksam, fick ur mej all skit igår dessutom orkar jag inte gå runt och deppa. Idag är jag tacksam,

• tacksam för min familj, tack mamma för alla råd igår!
• tacksam för min vänner, ni är bäst så är det bara!
• tacksam för min underbara farmor som skickade ett gulligt mejl som fick mej att le (jag ringer idag farmor),
• tacksam för all annan underbar släkt som ex mostrar som stöttar och berättar hur stolta de är,
• tacksam för att jag har träffat Jakob och för att vi faktiskt klarar oss utan att bryta ihop när en motgång drabbar oss, och med motgång menar jag sjukhusvistelse och andra saker, vi har bara blivit starkare,
• tacksam för att jag orkar ta mej igenom utbildningen även att den suger emellanåt,
• tacksam för att jag har en bostad,
• tacksam för att jag har hittat Linda och ska flytta ihop med henne
• tacksam för att jag aldrig någonsin behöver gå hungrig
• tacksam för att jag står emot när saker går emot, det har jag lärt mej sen jag var liten,
• tacksam för att jag har kommit ifrån Ronneby,
• tacksam för att jag är frisk,
• tacksam för att jag i stort sett vet vad jag vill göra med mitt liv,
• tacksam för allt!

Jag må verka väldigt hoppig i humöret, men jag mår bra. Jag är okej. Jag orkar med stress, jag orkar stå emot press från omgivning och annat. FÖR JAG ÄR BRA!

Jag tittar ju nu när Malou von Sivers grillar Filippa Reinfeldt på 4:an i efter tio, vilket Malou gör mycket bra! Men herregud! Filippa är moderat och sitter med i regeringen som jag förstår det. Hon uttalar sig idag om sjukvården och jag blir så frustrerad så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Hon sitter och säger i princip att "det finns inga problem, och det är inte så att de med mer pengar kan få bättre vård, eller gå före i vårdköer". Vet hon inte vad som händer? Vet hon inte att Sverige i stort sett håller på att förändras till USA där pengar spelar all roll i samhället?
Hon har sagt en hel del jävligt blåsta saker idag (förlåt att jag svär men jag är väldigt upprörd!) , och jag jämför henne ungefär med Jan Björklund. 2 korkade människor som ska styra vårt land men som inte har en jävla aning om vad de pratar om eftersom de sitter inne på sina kontor och inte ser vad som händer i andra delar av Sverige.

Jag tycker inte att alliansens alla frågor är dumma utan vissa saker som de är ute efter är bra. Men man kommer inte undan att de bara ser till den rika, eller medelrika massans del i vårt land. Är du sjukskriven för att du har cancer? Inte är du så sjuk, ta en ipren och upp och hoppa nu! Annars får du inga pengar! För vi i allaiansen anser inte att man kan vara sjuk!

När de sedan sätter så korkade människor i tv-rutan som inte ens försöker dölja att de endast tänker på de rika, då sjunker mitt förtroende för dem ännu mer! Att Filippa Reinfeldt dessutom bara uttalar sig om sjukvården i Stockholmsregionen gör det hela ännu värre! Ska inte regeringen styra och värna om hela vårt land?

Förlåt, jag tar tillbaka det jag skrev. Mina fantasier krossades just av bilder på gamla avdankade modeller som såg ut som att de överdoserat heroin i 20 år och just nu var nästintill döende. Hur ska de kunna bära upp en brudklänning? Hur tänker man? Att en hemsida dessutom hade en flik märkt "Rea" förstör allting ännu mer. Det blir bara .. Usch! Usch! Jag släcker nu ner och försöker att inte tänka mer på mitt just nu krossade flickhjärta .

Först och främst så vill jag säga till Jakob när han läser detta att du inte behöver bli rädd! Okej? Ta ett djupt andetag :)

Eftersom jag är hängig ikväll så bäddade jag ner mej tidigt och startade en film. Ikväll blev det Bröllopsduellen med Kate Hudson och Anne Hathaway i huvudrollerna. En helt vanlig tjejklyscha med 2 bästa vänner som ska gifta sej, de "råkas" bokas in på samma dag och i samma byggnad och kaoset är i full gång. De färgar varandra orangea, sätter blå färg i håret på varandra osv. Allt för att förstöra för varandra så att de själva ska kunna fira som stora dag. Självklart är slutet bra, men exakt vad som händer avslöjar jag inte ifall någon vill se den. Filmen är kankse inget genidrag, men den fick mej absolut att dra på smilbanden emellanåt. En klyschig men lättsam film med viss charm för den som är sugen.

Dock var det inte själva filmen jag ville skriva om, utan om bröllop. Är det en sån där typisk flickdröm att killen ska falla ner på knä med en diamantring samtidigt som han övertygar tjejen om sin kärlek och att han vill dela sitt liv med henne? Självklart! Jag är ganska tjejig, okej jag är extremt tjejig, men jag tror faktiskt att det är fler än jag som drömmer om ett stort bröllop där man får skrida fram till mannen man älskar samtidigt som vacker musik spelas i bakgrunden. Och självklart ska du vara vackrare än du någonsin varit förr! Man drömmer liksom om att så fort man ha svarat "Ja" så lever man lyckliga i alla sina dagar .. Ja, visst kan man drömma. Eller alla behöver nog inte drömma förstås, jag har en hel drös med lyckligt gifta människor runt omkring mej. Ett exempel på det är min farmor och farfar, i somras firade de 50 år som gifta, det är helt otroligt länge! Men ändå kan jag se kärlek mellan dem när jag är tillsammans med dem. Ingen puttenutte kärlek utan mer en stabil kärlek där man vet att de liksom är rätt för varandra. Så hoppas jag att jag med har det på ålderdomens dagar! Men först vill jag gifta mej, för jag är ju faktiskt tjej .. Inte just nu, inte om ett år .. men någongång i framtiden så vill jag stå där i min fina, men mycket enkla klänning, med liljor i handen, en fet ring på mitt finger och med mannen i mitt liv vid min sida. Och när vi säger "Ja", då är vi lyckligast i hela världen. Och efter 50 år? Ja då är vi förhoppningsvis precis lika lyckliga. Klyschigt? Jag vet, men ibland får man faktiskt vara det också, även om man egentligen ogillar det!

Nu ska jag kolla på brudklänningar, bara för att de är så fina! Sen ska jag kurera mej!