.

Idag när jag, Linda, Amanda, Sofie och Johan satt ute på gårn'(Lindas uttryck) så kom jag att fundera på olika saker som vi diskuterade kring. Jag funderade framförallt över mig själv, och mitt sätt att vara, och hur jag tidigare varit.

Jag och Linda har pratat mycket om den stundande festen som ska hända imorgon hos Jakob och killarna. Jag har ju som sagt varit sjuk, och är fortfarande, men ändå är jag beredd att köra en så kallad crush and burn. Jag kör på lite vin imorgon för att sedan bli liggandes hela lördagen och söndagen och bara plugga. För jag tror att det kommer vara värt det!

Likadant har jag hela tiden nu när jag varit sjuk, gått på föreläsningar, pluggat, umgåtts med folk och varit på styrelsemöte. Visst höll jag i stort sett på att brinna upp, men jag bet ihop. Vi var tillochmed och gjorde en intervju på ett stort företag här i Växjö trots att jag i stort sett var röstlös, Sanna hade feber och Elin ögoninflammation.

Om detta hade varit för några år sedan har jag i stort sett bara lagt mig ner och halvdött istället för att faktiskt ta tag i saker och få det gjort. Nu tror ni säkert att detta ska bli ett inlägg om hur stark jag är som person och att alla borde bita ihop. Men då tror ni fel! För mina funderingar går faktiskt kring varför jag nu kan köra 110% trots massa feber i kroppen och huvudvärk. Och inte bara om att vara sjuk, för det är vi alla då och då.

Men också om varför kan jag numera ta en motgång som exempelvis ett bråk, reda ut det och sedan gå vidare? Tidigare har jag haft en förmåga att låta det hänga över mig alldeles för länge. Likadant är det med betyg, vad gör ett U egentligen? Jag har ju kul, och egentligen så är det bara att fixa det nästa gång.

Någonting som jag också är väldigt stolt över är min svartsjuka som numera ligger på en väldigt låg nivå. Jag vet att Jakob vill vara med mig, och jag litar på honom. Även om jag har fått jobba hårt för det.

Kan mina sätt att hantera motgångar på det sätt som jag numera gör, bero på att jag faktiskt trivs så bra här i Växjö att jag helt enkelt tycker att en positiv tanke och ett leende är mer värt än vad en dag inne i lägenheten med nässpray är? Även om det kankse kommer konsekvenser senare. Som imorgon tillexempel, jag vill verkligen inte sitta hemma utan jag vill ut och träffa alla härliga människor som Anis, Louise, Gustav, Erika, Ronja mfl. som jag faktiskt alltd har himla roligt med! Livet är för kort för att slösas bort på att sitta hemma, endast äta "bra mat" och inte trivas till 100%.

För jag trivdes verkligen inte i Ronneby. Jag kände mig ful, dålig och allmänt tråkig. Men här gör jag inte det. Och jag tro att det kan bero både på min nya inställning, men också på att jag faktiskt trivs så mycket bätte här. Nu vill jag inte sitta hemma, för jag vill ha roligt! Hela tiden!

Kan min nya inställning till livet bero på att jag trivs med alla människor jag träffat, alla underbara vänner som jag fått på så kort tid, den fantastiska kille som jag träffat och fallit pladask för? Eller kan det bero på all skit som jag lämnat hemma och bakom mig när jag flyttade till Växjö för att vidga mina vyer? Och kan det bero på att jag numera trivs väldigt bra på min utbildning och känner att det kommer bli någonting bra av mig?

Visst, jag klagade som sjutton häromdagen på allt som händer i Växjö, för allting är ju faktiskt inte fantastiskt. Men om jag ser till de viktiga delarna, de som håller mig samman och de som är viktigast för mig. Då älskar jag verkligen mitt liv här, och jag anser att jag har blivit en mer lättsam, positiv och gladare människa sen jag kom hit!

Tack till alla er som gör det så bra!