.

Ännu en gång är jag tillbaka i Ronneby. Helt utan någon hemmakänsla eller speciell lust att göra någonting alls. Visst, jag träffade Tina igår, vilket var totalt amazing! Och så fick jag reda på idag att Linnéa är tillbaka från Australien, vilket också är toppen! Samt flera andra underbara vänner och människor som finns här. Men annars möts jag mest av en sorts tomhetskänsla, en besvikelse och en undran om detta verkligen är allt? Ska inte livet erbjuda mer än en marknad en gång om året och en ny thairestaurang?

Jag må låta riktigt negativ, men jag undrar liksom vad som är meningen med denna stad? Människor är ganska sura, kanske också dom är besvikna. Och människor grinar över saker som jag liksom undrar vad jag gjort. Egentligen. Har det med människorna eller staden att göra? Påverkas de boende människorna av den gråa känsla som Ronneby förmedlar? Barnslighet kallar Jakob denna pågående konflikten för, och inte från min sida då, utan från den motsatta. Och jag håller med honom. Eller barnsligt? Jag vet inte. Det kanske är en normal reaktion om man ser tillbaka?

Ett nej är inte alltid personligt menat, och speciellt inte i detta fallet. Ett nej i detta fallet var bara ett enkelt nej på grund av rädsla över en kväll som kanske skulle gå för långt? Ett nej berodde på en rädd pojkvän som just nu passar sina föräldrars hus. Detta nej var inte personligt riktiat på något sätt. Men ändå tar du det så. Och nu vill du inte vara i samma rum som mig. Varför? Inga namn näms eftersom du vet vem du är ..