.

Jag mår dåligt. Av olika anledningar känner jag mig inte okej. Jag känner mej stressad, sjuk och som att jag inte duger för någon. Jag är grymt trött på att inte kunna lägga mitt förflutna bakom mig. Att det konstant ligger och gnager. Emellanåt kommer dessa minnen och tankar upp till ytan, och jag blir helt förstörd.

Jag önskar att det var påhitt och att jag konstant mådde bra, att jag inte mindes de kommentarer som en gång gjort så jävla ont! Och som fortfarande gör det. Kommentarer som att jag är alldeles för lugn för att umgås med, för att jag blir tråkig. Kommentarer om hur smal jag är och att jag säkert har en ätstörning. Kommentarer om att jag inte kommer lyckas i livet. Kommentarer om att jag ska sluta prata och komma till saken, när jag berättar en historia på 5 minuter för en person som egentligen borde stå mig nära.
Kommentarer om att det inte finns någon plats för mig på ett speciellt ställe. (ej hos mamma om ni trodde det)

Nu tror ni som inte känner mig till fullo att jag har varit mobbad. Men det har jag verkligen inte! Jag har alltid haft mycket kompisar och ett stort socialt umgänge. Och mina äkta vänner är verkligen världsbäst! Men vissa kompisar har nog varit bra, och vissa inte alls bra. Jag har bara varit för vek för att ta mig ur umgänget. Och det är väl de "kompisar" som egentligen inte var så bra som gjort mest skada. De som har fått mig att gråta på kvällarna. Inte bara dem heller egentligen, utan så mycket annat som har gjort så fruktansvärt ont. Sådanna hårda ord från människor som ska älska en, och som ska ställa upp för en till 110 procent.

Någon sa till mig häromdagen att sträcka på mig och intala mig själv att jag är bäst i världen. Vilket låter det enkelt, men är så satans svårt. Hur ska jag kunna göra det när jag aldrig tidigare i livet har gjort det? Hur ska jag kunna när jag aldrig någonsin har fått känna mig som bäst i världen? Jag vet att jag är hopplös, men jag jämför mig med andra. Jag jämför mig med deras sätt att se ut, vara, och hur de uppfattas. Och jag är avundsjuk. För jag vill inget hellre än att gå in i ett rum och äga det. Jag vill kunna känna mig som att när jag ler, så vill andra le. Jag vill kunna känna mig som en snygg människa. En fräsch människa med snygg frisyr och välsminkat ansikte. Och alltid snygga kläder. Men jag kan inte. När jag ser mig själv i spegeln så ser jag revben som sticker ut, trist hår, en klump till näsa, benigt ansikte och en ful hållning.  Jag har så jävla svårt att hitta någonting som är bra på mig själv, eller med mig själv överhuvudtaget.

Jag ser människor som kan skriva, som kan fotografera, som kan göra musik, som kan rida, som kan måla, som kan vara chica dygnet runt, eller som får alla att skratta. Och jag har inte ännu hittat någonting som jag är bra på. Jag känner mig emellanåt som en grå klump i en massa med färgglada människor. De skrattar, dansar och ler. Medan jag sitter i mitten och ser på.

Jag önskar att jag inte mindes dessa tuffa stunder. Jag önskar att jag inte mindes omgivningen, tonen i deras röster, deras ord, eller ens vad de hade på sig. Men när du exempelvis får höra att det inte finns plats för dig i ett nytt hus, då blir du ledsen. Och de orden sätter sig. Känslan av hur det kändes när du hörde orden återfinner sig. Hur din kropp skakar, hur dina ögon tåras och hur halsen knyter sig.

Man kankse borde lägga sådant bakom sig tänker ni säkert. Och visst, det borde man. Men hur gör man? När en kurator inte kunnat hjälpa dig. Inte heller flera år av vad som kunde varit läkning. Det är svårt att glömma helt enkelt. Det är bara det. Egentligen vill jag bara skrika på alla, såra dem lika mycket som de har sårat mig. Jag vill gråta, skrika och slå dem gula och blåa, för det är vad de förtjänar. De förtjänar att ha ont i själen till och från i 10 år. Jag vill bara få det ur mitt system.

Och jag vet att jag borde eftersom det förstör alla mina nya förhållanden till underbara människor i min omgivning. Men jag jobbar, och jag försöker. Men det onda försvinner inte. Och jag fortsätter känna mig sämst.

Så att säga till mig att stå rak och vara stolt över mig själv. Hur ska jag kunna? Egentligen är jag en väldigt glad och positiv människa. Som vill se till livets goda. Så tänk om inte detta fanns inom mig. Tänk hur bra allt hade varit ..