.

När jag började studerna vid universitetet var jag nitton år, jag fyller tjugo ett par månader senare. När jag började här insåg jag att dagarna skulle följas av plugg, städning, matlagning och mycket annat. Jag får medge att jag kan bli betydligt duktigare på att ringa till mina nära och kära, för jag är otroligt duktig på att "göra det senare". Vad jag dock inte förväntade mig var att jag nu, vid tjugoett års ålder, skulle känna mig totalt slutkörd och konstant trött efter två veckors såkallad ledighet. Att komma hem till sin hemstad över jul är för många rastlöst, fyllt av godisätande, familjekvällar och ett lugn som får dem att känna sig sådär utvilade som de behöver efter en termins hårt arbete. För mig innebär det ständiga samtal och sms om när och hur man ska ses, arbete på julafton, två familjer att välja mellan, äta godis i farten och framförallt dåligt samvete för att man inte hinner träffa alla.

Ta det inte fel nu, jag älskar att träffa de som jag inte träffar alltför ofta. Och jag får också medge att jag känner mig ganska populär. Men dessa skuldkänslor tär på mig som inget annat. Och hur jag än vänder och vrider på mitt dygn så är det ändå någon som är missnöjd eller blir besviken för att vi inte ses, eller inte ses tillräckligt mycket. Jag vill absolut inte att någon ska ta illa vid sig av detta inlägg, jag måste helt enkelt bara visa mitt missnöje med att jag nu sitter i Växjö, tröttare än innan julen och omotiverad till att ta upp juridikböckerna.

Redan innan jul börjades det för mig och min pojkvän. Vi skulle vara överallt både i Blekinge och Kalmar, och allra helst på samma gång. Jag klagade och Jakob försökte trösta mig med att "värre kommer det bli". Jag förstår honom verkligen och kan bara tänka mig hur det kommer bli när vi bor någon helt annanstans, packar in oss i bilen för ett julfirande hemma och ska stressa runt som många andra familjer redan gör. Det otroligt störande är dock att vi inte är någon småbarnsfamilj med skrikande ungar och volvo. Vi är två studenter som pluggar hårt året om och arbetar ännu hårdare på sommaren. Vår enda tid som kommer att likna ledighet är just vid julen och då är det inte meningen att vi ska slockna klockan elva på kvällen utan att knappt orka prata eller ens orka kolla igen en hel film.

Jag kanske har en romantiserad bild av julen, men för mig innebär de lugn, godis, skratt och mys. Inte stress, pusslade och meningar som "okej, ni får tre timmar där för sedan måste vi vara någon annanstans". För det är tyvärr så det har sett ut. Och detta när jag egentligen bara hade behövt sova, umgås med min pojkvän som jag inte sett sedan början på November, äta god mat, fika hos farmor, träffa gamla vänner och prata med min mamma.

Igen vill jag påminna om att inlägget inte är riktat till någon speciell utan bara en klagosång ifrån mig om hur min jul ser ut. Många andra skriver om traditioner, pulka och familjer som springer barfota kring huset. Sådana jular som jag också vill ha. Det är nog också på grund av detta som jag kommer kräva starka traditioner i min familj och då speciellt vid julen.  Jag vill helt enkelt inte att mina barn ska behöva känna sig skyldiga för att de inte räcker till eller behöva välja vem de ska fira julafton med.

Kanske är det mitt fel för att jag vill för mycket och inte kan säga nej? Eller kanske är det såhär julen ser ut för många andra? Jag ber er som läser detta att tänka, begrunda och ta tillvara på det ni har. För som en klok man sa till mig häromdagen "ingen annan människa har rätt att ge dig dåligt samvete för de val du gör. Det är ditt liv och det är du som ska leva det, inte dem".