& när du trodde att du var som säkrast
Det är ta mig fan inte klokt. Jag är ledsen att jag svär, men jag är grymt förbannad, rädd och orolig på samma gång. Smålandposten skriver idag om en 24-årig kvinna som våldtogs natten till idag i Teleborg, där både jag och mina vänner bor. Till detta hör också att jag tidigare hört ryktas om en man som förföljer kvinnor på campus och som även försökt ta sig in i minst en lägenhet. Detta var hos en kompis klasskamrat när hon var ensam. Som tur var hände ingenting då. Men för mig som bor på bottenplan och som gärna har både balkongdörr och fönster öppna de dagarna då solen skiner, och jag samtidigt går omkring här, blev detta en grym chock.
Man både hör och läser ofta om oss ungdomar som tror oss vara odödliga och som gärna lever lite med faran som granne. Och visst, man behöver inte vara dummare än att man låser dörren om natten och lämnar balkongdörren stängd när man går och duschar. Men samtidigt så undrar jag varför vi ska behöva värja oss mot denna fara som tydligen står precis runt gaveln och väntar på oss? Varför ska jag som tjej inte kunna gå ensam hem på kvällarna utan att ringa mamma, eller be pojkvännen möta mig? När förlorade vi alla rättigheter om att kunna känna oss säkra i vårt eget hem, och när förlorade jag rätten om att kunna diska med ryggen mot en öppen dörr utan att behöva vända mig om i rädsla av att någon ska komma in och hoppa på mig? Jag är så himla arg på människor som gör vårt samhälle till en otäck och mörk plats att vistas på, och som får mig att undra om varenda man jag möter ska hoppa på mig och som därför får mig att hålla handen lite hårdare runt mitt enda försvar; nyckelknippan.
På campus sitter det lappar om kurser i självförsvar. Ett skämt för somliga, men en grym sanning för andra. Kanske borde självförsvar för tjejer bli en obligatorisk kurs för samtliga gymnasieelever? Eller kanske borde säkerhetspolitiken skärpas ytterligare? Även om Växjöstad ska ha beröm för sitt hårda arbete för just tjejers säkerhet nattetid så räcker det uppenbarligen inte. Tydligen så måste drastiska åtgärder tas till, och då även i våra hem.
I vår lägenhet har vi haft fotsteg fram till våra fönser, slag mot rutorna nattetid och ringningar på dörren. Tidigare har vi skrämts av dem men ändå kunnat skratta bort det med ord som "vi får väl klä på oss lite mer när vi går omkring i lägenheten, det är ju inte konstigt att människor blir lite sugna". Nu vet jag inte om jag vill skoja så längre. Nu känner jag mig bara rädd och fruktansvärt arg över att inte kunna vara säker. Och jag är dessutom ledsen över denna tjugofyraåriga tjej som nu fått sitt liv förstört, tack vare två män som bara var tvungna att göra vår stad lite osäkrare.
Man både hör och läser ofta om oss ungdomar som tror oss vara odödliga och som gärna lever lite med faran som granne. Och visst, man behöver inte vara dummare än att man låser dörren om natten och lämnar balkongdörren stängd när man går och duschar. Men samtidigt så undrar jag varför vi ska behöva värja oss mot denna fara som tydligen står precis runt gaveln och väntar på oss? Varför ska jag som tjej inte kunna gå ensam hem på kvällarna utan att ringa mamma, eller be pojkvännen möta mig? När förlorade vi alla rättigheter om att kunna känna oss säkra i vårt eget hem, och när förlorade jag rätten om att kunna diska med ryggen mot en öppen dörr utan att behöva vända mig om i rädsla av att någon ska komma in och hoppa på mig? Jag är så himla arg på människor som gör vårt samhälle till en otäck och mörk plats att vistas på, och som får mig att undra om varenda man jag möter ska hoppa på mig och som därför får mig att hålla handen lite hårdare runt mitt enda försvar; nyckelknippan.
På campus sitter det lappar om kurser i självförsvar. Ett skämt för somliga, men en grym sanning för andra. Kanske borde självförsvar för tjejer bli en obligatorisk kurs för samtliga gymnasieelever? Eller kanske borde säkerhetspolitiken skärpas ytterligare? Även om Växjöstad ska ha beröm för sitt hårda arbete för just tjejers säkerhet nattetid så räcker det uppenbarligen inte. Tydligen så måste drastiska åtgärder tas till, och då även i våra hem.
I vår lägenhet har vi haft fotsteg fram till våra fönser, slag mot rutorna nattetid och ringningar på dörren. Tidigare har vi skrämts av dem men ändå kunnat skratta bort det med ord som "vi får väl klä på oss lite mer när vi går omkring i lägenheten, det är ju inte konstigt att människor blir lite sugna". Nu vet jag inte om jag vill skoja så längre. Nu känner jag mig bara rädd och fruktansvärt arg över att inte kunna vara säker. Och jag är dessutom ledsen över denna tjugofyraåriga tjej som nu fått sitt liv förstört, tack vare två män som bara var tvungna att göra vår stad lite osäkrare.
Kommentarer
Trackback
