.

Under den tid som jag och Jakob varit ifrån varandra har vi nog kommit på mer och mer hur mycket vi faktiskt vill vara tillsammans. Det skrämmer oss inte längre att prata om vart vi ska bo efter examen eller att skoja om att jag ska få en förlovningsring i födelsedagspresent. Hursomhelst så var vi ute och gick igårkväll eftersom kvällen fortfarande var varm och vi liksom ville suga ut det sista ur sommaren. Vi satte oss på en bänk vid kanalen och diskuterade om diverse saker. Bland annat om hur ett förhållande ska vara, vad man kan förvänta sig av det och liknande. Tillslut kom vi in på seriernas värld då jag självklart tittar på SATC och han på Entourage. Två väldigt lika serier, men för de olika könen. Han tog upp exempel, nu givetvis på skoj, som han sett i sin serie och jag berättade om vad jag faktiskt hade "lärt mig" av min.

För mig är just prat om framtiden, att gå på gatan och hålla handen, sitta på en bänk på kvällen och att sova brevid varandra romantik. Sådant som jag kunde ta för givet förut, innan vi var ifrån varandra såhär länge. Jag gjorde fel och såg inte till det där lilla som får mig att må så bra. Just nu förväntar jag mig inte heller mycket mer, men en gång i tiden så har jag gjort det.  Idag förväntar jag mig inte att Jakob ska sitta i en taxi utanför mitt hus, plocka upp mig och säga "hello baby" med en hes röst. Lika lite som att han förväntar sig att jag ska dra på mig mina sexigaste underkläder, tända massor av ljus och slänga med mitt långa lockiga hår. Eller? Är det så att vi egentligen hoppas på detta men att det aldrig sker? Jag minns singellivet då man trodde att man skulle träffa en kille och falla pladask. Samma mönster ser jag hos flera av mina vänner. Killen har en herrans massa krav att leva upp till och får han inte dina knän att skaka i samma ögonblick som du ser honom så är han ingenting att ha.

Jag undrar då om vi inte förstör lite för oss själva genom att sätta krav som vi får av en serie? Dömer vi inte ut killar som faktiskt kan vara riktigt bra bara för att han inte fick knäna att skaka. Finns det ens killar som tar upp en i bergen en mörk natt för att titta på stjärnorna? Och om nu killen mot all förmodan skulle lägga sig i gräset med dig, titta dig djupt in i ögonen och säga att du är den vackraste som finns, vad har han då att förvänta sig av dig? Och försvinner inte egentligen då det där lilla, den där söta romantiken som får magen att bubbla så mycket att man inte kan annat än att le?

Lever vi i en värld där vi tror att romantik är att äta middag på femstjärniga restauranger, eller vet vi om det faktum att en serie faktiskt är en serie? Och helt ärligt nu, om vi åt ute flera gånger i veckan och fick blommor i handen stup i kvarten, skulle inte det leda till romantikens död och klyschans uppgång?


Med det här i tanken ska jag nu måla naglarna och titta på ett avsnitt av SATC. Ikväll ska vi dricka öl och spela biljard, det kallar jag romantik.