.

Jag försvann från bloggen, som ni säkerligen märkt. I måndags eftermiddag började min mage göra mer och mer ont och smärtan förflyttade sig ner mot höger sida av magen. Jag fösökte vila bort smärtan men när mamma ringde kunde jag inte hålla mej längre utan började gråta av smärtan och hon tvingade mej att ringa sjukvårdupplysningen. De skickade vidare mej till jourläkaren som skickade vidare mej till akuten där jag efter många om och men lades in. De ville först skicka mej till Ljungby men jag ville verkligen inte det så tillslut fick jag den sista sängen på ortopeden. Och jag fick dela rum med 3 andra mycket trevliga och pratglada damer allt från 37 - 70 år som alla hade opererat sina höfter eller knän. Jag var dock inte på prathumör och framstod nog som lite av en surpuppa. Redan på natten mellan måndag och tisdag hade kirurgen som tog emot mej på akuten bokat operation eftersom han var tvärsäker på att det var blindtarmen som spökade. Men läkaren som kom in på tisdagen var inte lika säker och därför blev inte operationen av utan de började pumpa mej full med kemiska ämnen som fick mej att se cyklande kor (helt ärligt) och som Jakob uttryckte det: titta ut i tomma intet och vara slö när man pratade med mej. Men bra mådde jag i alla fall! Tack och lov för drogerna! Dessa fortsattes pumpas i mej med jämna mellanrum tills jag började spy på onsdagkvällen.

Då hade kirurgerna äntligen kommit överens och de skickade mej till operation. En lite läskig sak när man tänker efter. De körde mej i sängen och in i operationssalen så jag såg allting och de började lägga upp instrumenten som skulle användas, dock vågade jag inte titta på dem utan jag valde att stirre upp i taket och prata med alla snälla sköterskor som var där. De satte på mej syrgas och tillslut sövde de ner mej och sa lugnande saker till mej. Sen minns jag inget mer förens de väcker mej, jag skriker att det gör ont och de ger mej morfin. Då var klockan tjugoöver tiolv på natten sen att jag spyr när jag är tillbaka på ortopeden. Nästa sak jag minns är att jag vaknar vid fyra på natten och är kissignödig så jag stiger upp mej hjälp av en sköterska (hur hon kom dit har jag ingen aning om, har jag ringt efter henne?) väl inne på toaletten säger jag att jag mår bra och i nästa stund svimmar jag nästan av smärta och de hämtar därför sängen så att jag får åka i den de fem meterna det är tillbaka till sängen.

Morgonen efter har jag ont i hela magen. Det känns som att någon har lagt mej på golvet och sparkat på mej för allt vad de var värda (och i detta fall var de värda en heeel del). Nu fortsätter de att ge mej droger, mums! ;)
Hela torsdagen spenderades i sängen där jag mest sov och fick mer smärtstillande.

På fredagen kom en kirurg upp och berättade vad de sett. Det var ingen blindtarm som de först trodde utan de har hittat vätska i min mage vilket tyder på att jag har haft en vattencysta på äggstockarna som sedan spruckit, vilket tydligen och uppenbarligen kan göra riktigt jävla svin ont! Han sa också att bara proverna kommer tillbaka bra och om jag är uppe ur sängen så får jag åka hem. Så jag gick runt och försökte hålla god min eftersom jag ville hem. Och klockan 11 kom Jakob och Mikael och hämtade mej utanför sjukhuset.

Detta var ingen rolig tid, inte alls! Men jag vill tacka Cim som ordnade med bil så att jag kom till sjukhuset, och Sanna som följde med mej i måndagskväll! Samt Linda som ringt som en galning och visat sin omtänksamhet. Jakob som varit snäll och skött Thea samt suttit hos mej på sjukhuset. Och mamma och pappa som har brytt sej som aldrig förr :) Och farmor och farfar som ringer titt som tätt och undrar hur jag har det :) Dessutom alla snälla människor som verkligen visat att ni bryr er genom telefonsamtal och sms. Tyvärr har jag inte orkat prata så mycket som jag hade velat.
Något som jag är stolt över är att jag har klarat av en gynundersökning som jag förut har varit superrädd för efter den brutala undersökning jag var med om när jag var 14 år. Dessutom har jag blivit stucken titt som tätt eftersom mina kärl gått sönder så de har fått sätta om droppen. På 5 dagar jar jag fått 3 dropp satta, varav 2 st var i handen, något som tidigare varit min största fasa eftersom jag trodde att det gjorde jätte ont.
Men personalen på ortopedavdelningen har varit underbara och tagit så väl hand om mej när jag har legat där som en jäkla idiot och inte kunnat göra särskilt mkt. Och duktiga på att sticka var de också!

Nu ska jag lägga mej och vila en stund, det är jobbigt att sitta för länge eftersom operationssåren gör ganska ont fortfarande. Imorgon kommer nog mamma och hjälper mej att städa, handla samt ta hem katten. Hon har varit här tillräckligt länge nu. Tillsdess, får ni ha det så bra! Oroa er inte för mej :)

Puss!