.

Det borde kännas som att man aldrig någonsin lämnat den lilla staden med rosa hus, ett litet torg och alla pensionärer som myser på torget. Men när man kommer tillbaka så märker man att man faktiskt inte längre hör hemma där. Att man kankse aldrig gjort det? Vännerna och familjen är rätt, men inte resten. Inte skvallret, inte människorna, inte attityden. Jag är glad när jag får komma hem och få en dos av nära och kära. Men sen räcker det. Jag vill inte komma tillbaka, inte för evigt i alla fall .. Och förhoppningsvis gör jag det inte heller.

Annars har helgen varit toppen! Vi har träffat vänner, släkt och familj. Hur mysigt som helst! Har äntligen fått träffa, hålla och kela med lille Liam (Saras och Jonas lille prins). Hur söt som helst! Dock satte inga moderskänslor igång och det är jag glad för! Jag är jätte glad för Sara och Jonas och lånar jätte gärna Liam emellanåt, men personligen så är jag inte där riktigt ännu. Jag och Sara pratade, skrattade och mindes när vi gick på högstadiet och var stensäkra på att Anna skulle få bebis först, detta för att hon var så himla anti och "aldrig någonsin skulle ha barn". Ack så fel vi hade, Sara var först ut av oss. Och rollen om mamma passar henne utmärkt! Hon är omtänksam, mjuk och lugn. Precis som det ska vara!
Jag tog dessutom med Jakob på släktkalas eftersom min lilla kusin Alice fyllde 4 år. Herregud vad tiden går! Tyvärr glömde jag kameran hemma hos mamma men jag kan ta upp lite roliga anekdoter. Jag fick bland annat konkurrens av den lilla busiga fyraåringen som först knappt vågade titta på Jakob men som tillslut sprang upp i hans knä och både pussade och kittlade honom. Det var härligt att se! Min släkt verkade dessutom också nöjda med mitt val av kille eftersom de pratade, skrattade och verkligen välkomnade honom. Jätteskönt att se, verkligen!
Efter maten satt vi alla vid bordet och pratade och Alice börjar viska till mej:
"Jag tror att du är kär i Jakob"
Jag: Ja, men det säger vi inte till någon! Det är en hemlis!
Alice: Ja, vi väntar tills nästa gång jag fyller år, då kan vi berätta.
Denna söta underbara unge som förstår så mycket mer än vad man tror!

Hursomhelst så blev jag glad och nu mår jag så otroligt bra! Det var skönt att visa upp min kärlek, plötsligt så känns allt så verkligt. Det är ju faktiskt vi nu  :)